Stänker och plumsar, stänker och plumsar.
Ljudet av kastade stenar.
Troll-Fille sitter och äter och mumsar
vid stranden i skydd ibland grenar.

Idag så är Troll-Fille sur liksom syra
när han tuggar på gröt utav mossa.
Iförbifart trampar han hårt på en myra
för han irriationen ska krossa.

Plumsar och stänker, plumsar och stänker.
Middagsförströelsens stenar.
Inte ens i hans ilska de skänker,
förstörelsens känsla som lenar.

Troll-Fille letar bland orden att svära,
men hittar blott "attans och "dumma".
Alla de svärord en gång han fått lära,
i hans ilska är alldeles stumma.

Stänker och plaskar, stänker och plaskar
och höstregn som väter ner Fille.
Nedböjd mot hemmet i grottan han traskar,
och undrar vad mänskorna ville.

Häromdagen de kommit och hotat med "vräkning",
och han inte betalat sin "skuld",
och hyran på 500 år gav en räkning,
och krävde hans sparade guld.

Stänker och klaftsar, stänker och klafsar
Stegen går tungt till hans grotta.
Sina tillhörligheter ihopa han krafsar,
och ska jord över guldskatten skotta.

Fille han lämnar sen ledsen sitt källe
och det nya han inte förstår.
Fille, den fule och dumme och snälle
mot de bortglömda sagorna går