jag ger upp
i ett regn av blod och eld
marken har försvunnit
och du kan inte längre rädda mig

som en planlöst sladdande bil
när kanterna skär in
och smärtan gör tårar
utav avsmak och förakt

Mörkret är inte längre min fiende
utan tomheten har tagit dess plats
och i ett virrvar av ångest
kramar den mig ömt