Där står Huset.
Huset där livet existerar
mitt i allt det lugna.
Det lugna lilla grannskapet
mitt på ön.

Jag hittar fram till dörren
med slutna ögon.
Förbi macken och upp för backen
sedan höger
sedan vänster.

Och där blomstrade
vårat år som femton.
Och där blomstrade min kärlek.
Kärleken till den plats på jorden
där jag kände mig hemma.

Och inget kunde ändra på det
visste vi.
Vi trodde att vi visste.

Vi var femton år
det gick så snabbt.
Och vad finns nu kvar?

Vi är borta.
Kommer aldrig tillbaka.
Men Huset står kvar och gömmer
en tid
Som förevigt kommer stå skriven
i våran historia
För tårarna och skratten
Gömmer sig i väggarna.
I Huset.