En lustfylld rosendans
Ett sjungande epos
Omslutna av en flammande krans
i värmens och trygghetens glans

Hur han henne fjäderlätt beröra
Som om kroppen vore av glas
Hennes lätta gestalt han i dansen föra,
med en önskan att stunden odödliggöra

Ett löfte om evigt beskydd
Ett begär att hålla ett fastare grepp
En desperat längtan skräckbeprydd
att råka bräcka en känsla så svårtydd

Hennes läppar som vibrerar av längtan
Bultar och hettar av iver och skräck
Aldrig har hon upplevt ett liknande sammanhang
i vilket det nu ljuder en passionens klang

Så väcks de ur dansen
Hon är ej längre han och tvärt om
Hon befinner sig utanför den flammande kransen
Och ser inte längre den värmande glansen

De är ensamma själar
Med längtan som få
Ett par av kärlekens trälar
fångna av av det som tillvaron präglar