Det enda som syns mig icke vara förgänglig’t är evigheten, ety evigheten är det enda som evigt är. Människan är ett förgängligt käril. Liksom hennes medresenärer under livets gång, andra människor, djur, växter, idéer om perfektion, olika utopiska funderingar samt projekt och även politiska system.
Guld och gröna skogar är ofta nog vad vi människor strävar efter trots att det vi egentligen suktar efter är kärlek, kravlös kärlek från andra än oss själva. När vi talar om kärlek är det dess värre ofta kärleken till tingen, livets olika upplevelser och då personligt upplevda om än kanske även i sällskap med andra.

Men att ge av oss själva utan att utkräva ett pris för vårt sällskap samt våra känslor och delar av vår dyrbara tid… är ett känsligt kapitel. Här om talar Bertolt Brecht, eller kanske snarare hans många älskarinnor, genom de pjäser och annat han skrivit och låtit uppföra. Man skulle lätt kunna få för sig att Berthold är Brechts tvillingbror, men han är förstås blott en avlägsen släkting. Trots likheten i anletsdrag och envishet.

Så avlägsen att hade han inte sökt sig på att göra guld av bly och andra experiment lika dömda att misslyckas, varav evighetsmaskinen blott var ett av dessa fiaskon som till slut skulle komma att göra honom berömd för en underjordisk rörelse bestående främst av ungdomar vilka fördömde dagens samhälle och föredrog att liera sig med olika mer eller mindre subkulturella rörelser över olika länders gränser. För denne man blev Internet en sorts förlängd arm, om än inte precis startskottet, för olika rörelser instiftade av just honom. Även om han aldrig tog åt sig någon sorts ära av att ha startat dem.

Det var när en morbroder till honom låg på sitt yttersta och i Bertholds närvaro ropade ordet ’Guld’, som Berthold tycktes vakna till och börja tänka i alkemistiska banor. Han hade just för femtioelfte gången misslyckats med att konstruera en evighetsmaskin och det redan på ritningsstadiet. Han tyckte sig som i drömmar se framför sig olika mer eller mindre lovande lösningar på olika problem och uppfinningar. Men när han var nästan klar med ritningen så kom ofta hans assistent och påtalade någon skitsak som dock ofta stjälpte hela projektet. Att morbror Frank ropat ordet ’Guld’ med sådant eftertryck gjorde stort intryck på Berthold. När han berättade detta för någon annan fick de först ofta en glimt av intresse i ögonen.

Men denna glimt slocknade dock efter någon tid allt eftersom de projekt han igångsatte och sökte få uppmärksamhet kring samt sponsorpengar till gick i stöpet. Dock var han behäftad med en envishet och en till synes aldrig slocknande optimism för att en dag knäcka problemets kärna i olika påbörjade men aldrig avslutade projekt och idéer. Han försökte smått desperat hålla liv i dem men trots att de mer eller mindre var dödsdömda kunde han inte förlika sig med tanken på att begrava dem så som just förlorade för världen eftersom någon egentlig slutlig lösning vägrade att se någon dags ljus.

Liksom många människor före honom som sökt lösningen på mängder av frågor och idéer, sökte han envetet svar som dess värre alltid verkade ligga precis utom räckhåll för honom. Det var som att han låg och sov, drömde och i drömmens värld strax före uppvaknandet förgäves sökte nå något inne i drömmen, något ständigt undflyende och så var han tvungen att inse att det nog blott varit just en dröm. Han var inte en man som begåvats med några gröna fingrar heller. Där hans berömda släkting föreföll att lyckas i sina bemödanden om att skapa och vara kreativ, där föreföll Berthold istället att ständigt tvingas bita i gräset.

Det var inget fel på den mannens fantasi men kanske just för detta att det mer verkade vara fantasier än något att verkligen bygga något på som han kom att misslyckas gång på gång. Han hade fått veta av en flickvän till en av hans fem bröder att kvinnor ibland föredrog andra föremål än sängen för sängövningar om man nu kunde uttrycka sig på det viset. Han hade många gånger funderat över hur att konstruera stolar och bord, fåtöljer och soffor samt baksäten i bilar för att underlätta användningen så att de kunde begagnas både för sitt ursprungliga syfte samt för vild men ändå någorlunda bekväm älskog.

Efter mycket funderande satte han igång att rita på dessa saker så att de uppfyllde alla de krav som vanliga möbler måste uppfylla. Han uppfann exempelvis sängskåpet bara för att få reda på, i tid visserligen, att detta redan var uppfunnet och dessutom förelåg i en mängd olika utföranden. När han tagit reda på de redan existerande sängskåpens huvudsakliga funktioner och utföranden så försökte han sig på att förbättra redan förbättrade versioner som fanns att tillgå i olika affärer och på andra ställen. Men som sagt, de passerade aldrig papperen som ritningarna utfördes på. Han kunde pladdra på med olika människor om dessa saker men folk tröttnade som sagt efter någon tid. Den enda som fortfor att stötta honom livet igenom var hans assistent, kanske mest för att hon var hans fru och inte hade hjärta att ta ifrån honom hans enda verkliga supporter.
Berthold uppfann det portabla växthuset, dock var ingen intresserad av annat än stationära växthus.

Tills någon i ett annat land kom på att det fanns en viss marknad i utvecklingsländer, som det så vackert heter om de länder som inte betraktas som några verkliga industrinationer. Hans fru såg till att laboratoriet i makens villa förutom att rymma bord att ha papper på, även att där fanns växter utplacerade här och var för att ge detta utrymme en smula liv och färg, fägring och syre. Hennes make ägde dock inga gröna fingrar och lyckades gång efter annan att ta död på en del av dessa gröna tillskott till trevnaden. Frun gav dock lika litet tappt som maken.

En dag när hon kom ner för trappan som vanligt för att slå sig ned vid frukostbordet i köket för att dela morgonstunden med maken var där alldeles tomt och tyst. Ute i trädgården hördes dock ett visst slammer. Med dröjande steg, för att inte i onödan överraska maken eftersom överraskningar inte alltid är välkomna företeelser, gick hon så ut i trädgården och passade på sin väg där hälsa på växter, buskar, träd och blomster. Hon föreföll att tala till dem ungefär som kärleksfulla föräldrar talar till icke helt vanartiga barn. Hon fann till slut sin make spetsad på en sorts metallstötta av något slag som trängt in i magtrakten på honom. Uppfinningen som det nog utan varje tvivel var frågan om kunde inte ha byggts av honom själv.

Det såg ut som en jättelik råttfälla där Berthold osvikligt betett sig som en intet ont anande råtta. Men där det istället för ost satt en guldtacka fäst mitt i anordningen vilken vilade mot gräsmattan. Man kan förstås undra över hur Berthold kunnat undgå att lägga märke till att se att konstruktionen var just en råttfälla. Den som inte befann sig i nämnda trädgård kunde mycket väl ha undrat över detta. Men fällan var mycket skickligt maskerad till trädgårdsmöbel. Där fanns ett bord, en stol samt på bordet något slag av ritning utbredd samt en kopp kaffe och en halväten smörgås. Berthold kan inte gärna ha anat ugglor i mossen eller ens att här skulle han gå hädan i en uppfinningsrik manick som någon annan lyckats med att konstruera och locka honom till att så att säga för egen maskin få fällan att slå igen och ända hans liv.

Guldtackan mitt på ritningen tycktes vara placerad där för att hålla papperen mer på plats i den lilla vind som blåste, än som ett fett bete för den stackars mannen. Jag har förstås grubblat mycket över vem som låg bakom denna infernaliska apparat. Jag tror inte det var en släkting till honom. Ingen av hans bröder, som alla var bortresta vid tillfället har heller kunnat kasta ljus över detta mysterium. Själv är jag en gammal barndomsvän till den gode Berthold.
Dödsrunan infördes i lokaltidningen på begäran av hans hustru.
Jag väljer att inte sätta ut mitt namn ety jag anser att de enda namn som förtjänar att nämnas är just hans och på grund av släktskapet, om än på långt håll, den berömde Bertolt.