Varje söndags natt vid elvadraget, om jag inte redan ligger och sover då vill säga, i min vakenhet drivs jag av frågan om när söndagen går mot sitt slut vid tolvslaget...

...skall det alls komma en ny morgondag eller skall tiden stanna upp ett slag och frysa som till is för att detta 'tag' sedan skall vara i tusende år och vi alla tvingas skjuta upp vår levandes morgondag till evigheten som om vi likt i staden Pompeji dött ögonblickligen där vi stod, satt, låg och gick...

...eller skall natten gå på i sin stilla lunk tills solen åter hälsar oss i gryningen med ett glatt utropat 'hurra' och bjuda oss sitt varma, ljusa anlete?