Varje kväll då jag bäddar ned barnen i deras sängar och förbereder mig för duellen dem emellan om vilka sagor jag skall läsa för dem samt i vilken ordning sagorna skall läsas känner jag hur mycket livet just lever just då.

Ibland när jag går in till dem på morgonen och drar upp rullgardinen för att släppa in verkligheten önskar jag verkligen att en enda gång få se rullgardinen vara just neddragen ned mot elementet till. Men precis som alla andra morgnar är den uppdragen och jag ser hur stora flingor av snö faller mjukt och landar mot redan fallen vit snö på marken.

Barnen är då förstås sedan länge uppstigna och i full sysselsättning med att leka eller klä sig eller vara inne i köket för att duka fram tallrikar, bestick och glas att dricka ur. Ömheten för dem bär jag med mig dagarna i ända oavsett om de är hemma eller inte, oavsett jag är med dem eller inte.

Känslorna som svallar inombords då jag ser deras av glädje leende ansikten, när jag stryker dem över kinden eller håret, håller dem om axlarna.
Ibland gråter de eller kiknar av skratt, springer runt, runt i rummet och i huset. Ibland sitter de stilla och leker med sina saker eller ritar och målar alldeles allvarliga och koncentrerade på sin uppgift. Att de inte är fler och att de är just en femårig pojke och en sjuårig flicka kan ha med min möjliga lycka att göra.

Jag vet inte alls om jag skulle ha varit mera eller rent av mindre lycklig om de hade varit fler. Jag har ibland tänkt att jag hade kunnat haft fler barn, men det är inte direkt någon saknad i detta. Något som är helt underbart är att höra tystnaden fast barnen finns där och pysslar med något. Snön som faller och tystnaden. Sedan hör jag hur de pratar med varandra, käbblar fram och tillbaka.

När Astrid har den röda färgen på penseln då skall genast även Jonas vara där och ta av just den röda fast han kanske i flera minuter använt sig av grönt och blått som är de färger han oftast använder. Jag sitter själv med och målar då och då, men ofta nog målar de alldeles av sig själva och plockar fram och bort grejorna av sig själva för de vet att jag inte kommer att göra det.

Om de inte gjorde det så skulle sakerna vara framme. Det känns roligt att de vill hänga med ut och gå till affären tillsammans. Där pulsar vi fram i snön på vår ringlande väg mot affären. Vi stannar ofta och pratar om saker, det är aldrig bråttom att komma fram. Eller att komma tillbaka. Allt verkar ha sin tid helt enkelt. Vi pulsar fram genom snön, barhuvade fast det är kallt ute, men med långa färgglada stickade halsdukar som färglägger de enfärgade jackorna.

Jag drar på en kärra att lägga maten i och under vägen dit så funderar jag över vad det skall bli som vi handlar idag. Vägen dit är underbart vacker och hjärtat hotar ofta att svämma över av glädje över att leva så här på landet och ändå ha nära till allt som betyder något. Närheten till kärlek från alla håll gör verkligen livet värt något i det stora hela.