På svarta vägar färdas jag, under mörka valv jag går
Jag följer i svunna demoners bloddränkta spår

Genom berg och dunge, genom ensamhet och otaliga år
Färdas jag i svårmod, men ensamt fjärran var också min sista tår

En fallen krigare med tungt huvud och rostbitet svärd
Söker vägar bort från sina minnens smärta, sin fängelsevärld

Mitt hjärtas fantomer plågar mig, förgiftar min sömn och dröm
En visionär dör med sina visioner, sådan är plågan, att dödens famn tycks öm

Men ingen gud bär en gud
Ingen ikläder sig min prästinnas skrud

Ingen sällar sig till de fördömdas skrå
Ensamheten är min enda vän, så kall och rå

Min tron står i skuggorna, jag våndas där mol allén
Ty min sal är beströdd med mina älskades ben

Sålunda faller jag, och framåt svarta vägar går
Dömda att aldrig läka, är dessa mina sår