Mulet och grått,
kyligt och vått.
Ett litet kärlekens spirande skott
vårdas och älskas förbehållslöst.
Nu borde våren komma som tröst.
Men någonting viskar; "snart är det höst".

Regn och blåst,
dörren är låst.
Helt i naturkraftens våld fann vi oss.
Orkanen förstörde allt som vi byggt.
Hur ska nu vårt lilla barn sova tryggt?
Aldrig vi förr sett på livet så skyggt.

Böjda av fruktan stod så båda två.
Stridslystna, rädda att domen ska slå.
Men det var fel.
Det var inget spel.
Sorgen och hatet och Djävulens hån,
kvävdes av kärleken till våran son!

Små värmestrålar från en liten kropp.
Solen steg sakta på himmelen opp.
Bringade oss ett livsviktigt hopp.
Ibland gör det ont när livet oss lär
hur vi ska leva och varför och när,
och hur man behandlar just dem man har kär.

Ödmjuka där inför gryningen var
vi båda två,
just som två,
inget par.
Vi kommer alltid för barnet va kvar!

I ljuset från solen dog livet i moll,
precis som ett elakt och fult, äckligt troll
som spricker när ingenting döljer dess roll.
Vi såg att trollets ögon var vita.
Vita och sköra för solstrålens ljus.
Vit som den sanning som kom till vårt hus.

Det går inte vattna och nära ett liv,
i mörker och kyla, som kommer av kiv.
Vi har nu tagit ett stort viktigt kliv!

Nu är vi båda glada och trötta.
Vi ska nu bygga och älska och stötta.
Solen ska stråla, vårt älskade barn!
En enda fråga står nu bara kvar:
Varför ska vägen va snärjad av garn??

Våra livs lott,
visade gott!
Ett litet kärlekens spirande skott
vårdas och älskas förbehållslöst.
Nu kommer våren till alla som tröst.
Vi vet att nu är problemet snart löst.