Jag har kommit på ett annorlunda sätt att få motion. På söndagarna åker jag buss till ett möbelvaruhus i min närmiljö. Väl där går jag alla trapporna upp till översta våningen där jag sedan går ned igen men genom att först gå varje våningsplan runt, två eller tre gånger. När jag väl har tagit mig hela vägen ned igen till gatuplanet tar jag mig medelst trapporna hela vägen upp igen. Där ligger restaurangen och väl där är det bara att ta en brickvagn och köa sig fram. Tar gravad lax med sallad, citron o potatis.

Med vatten till eftersom jag har svårt att tänka mig någon annan dryck till just gravad lax. Inte ens mjölk skulle duga till denna rätt. Kanske mest för att jag inte brukar skölja ned maten efter varje tugga utan blott dricker litet före maten och något litet då jag lämnat tallriken tom. jag sitter kvar en stund framför den tomma tallriken och smälter de intryck jag fick av att komma hit och promenera runt i huset. Utöver att titta på alla de möbler och annat som är till salu är det roligt att titta på människorna som kommer dit, många barn är det i olika åldrar, vuxna barn med en förälder eller hela familjer med både mamma, pappa och barn.

Folk går omkring där och alla är som i sin egen värld fast vi alla delar på utrymmet tillsammans. När det gäller just möbler finns det mycket att titta på och blir man nyfiken eller trött är det ju bara att slå sig ned någonstans för en stunds vila.
En del barn är så söta där de sitter hos sina föräldrar eller bara springer omkring och skrattar uppsluppet. I ett uppbyggt kök jag tittade in i stod ett ungt par och kysstes. Det var som i en film där kameran åker runt i en villa eller lägenhet och slutligen ’kommer på’ ett par med att dela sin kärlek mellan sig genom att lekfullt och smått retsamt byter kyssar med varandra, lågande blickar och kramar.

Hela repertoaren av nyförälskelsens alla små inbjudande blickar och gester får rum på det där lilla utrymmet av golv mellan ett bord och en spis. Efter den lilla stunden av avkoppling efter maten reser jag på mig igen och går därifrån.
Går alla trapporna ned igen, för motionens skull, tills jag är nere på bottenvåningen igen. Jag blir ibland en smula skuffad och knuffad på min väg ned men på det hela taget går det väl.

Där ligger först avdelningen för köksgeråd samt en liten kafeteria, med porslin och glas i olika utförande och prisklasser. Eftersom jag är svag för just glas och porslin går jag runt där ett slag och ser mig mätt på alla de där sakerna i olika design och färger, olika varianter av gods. När jag ändå är där försöker jag hitta något nytt som inte är alltför dyrt, exempelvis en wokpanna eller ett set lakan. Det skall helst vara någonting funktionellt som jag kan ha i hemmet eftersom jag redan har viss överhopning av saker som man skulle kunna kalla onödig lyx. Sånt man köper bara för nöjes skulle och som mest hopar sig och tar plats även om man använder grejorna någon gång ibland.

När jag väl har bestämt mig kan man tänka sig att resten av gåendet är mer eller mindre en transportsträcka, men även längs denna vindlande stig av självplock finns en myckenhet av intressanta upplevelser för den nyfikna sortens människa. Nåväl, efter denna som transportsträcka återstår att köa framför kassorna. Även detta är en upplevelse i sig. Folk är toleranta i ungefär fem minuter. Sedan börjar de att skruva på sig och tappa tålamodet.

Själv är jag där för motionens skull, för äventyret samt för att iaktta. Iakttagandet är gratis på sitt vis och där finns mycket att hämta av information om det mänskliga psyket och vardagsbeteendet. Nåväl, där finns även snabbkassor för den som har få prylar, vilket tilltalar mig. Väl igenom efter att ha betalat min wokpanna eller lakanen, banar jag mig väg genom det stånkande folkhavet till lilla butiken som säljer saker i matväg. Där ställer jag mig in på att plocka på mig en del som inte blir alltför tungt att bära med mig hem, även om jag tar bussen. Det kan bli godis och en del mat eller kanske bara mat.

Om man nu kan kalla pixxa och kokkorv för ’mat’. I samma avdelning som butiken ligger finns där även en liten restaurangservice med korv, läsk, glass och pixxabitar. Skall man tänka sig att stoppa i sig sådant kan det ju ses som belöning för att ha fått all den där motionen. Efter att ha betalat för mig även i den lilla butiken efter att ha ratat godiset just den här gången är det dags att lämna huset och gå till busshållplatsen för att antingen snällt ställa sig i kön eller ta efter som en del andra gör och bara helt fräckt gå som och ställa sig längst fram, där märket i trottoarkanten visar exakt var bussdörren kommer att vara når bussen väl dyker upp efter någon kvarts väntan i spöregnet.

*Med veckliga dag, menar jag motsvarigheten till dagliga någonting.
Man kan ju ändå inte kalla dagen för ’Min dagliga dag’.