...jag har som burit mig
en smula illa åt mot andra människor

kanske har det varit för
att när någon klagar över detta
för mig personligen

det i mångt och mycket
kan ha varit för att det är
en sådan härlig ynnest att få be om ursäkt
känna mig en smula ödmjuk

att detta är svaret samt tillika förklaring
till varför jag alls var just en smula
åtminstone i andras ögon
inte fullt ut sådär vänlig, trevlig
uppbyggligt o moraliskt hygglig
som jag i ljusare ögonblick lyckats vara

om man nu alls skall kunna närma sig
en sorts förklaring till varför såväl tanken
som tungan slinker

det handlar förstås även om
före och efter

ibland har jag ett sådant tryck inom mig
för att få utlopp för ett visst behov
utlopp för vissa känslor
att det känns som en utväg att ge efter
för behovet att få just utlopp

det är förstås någon tid efteråt
som just 'efter' slår ned som en
liten 'bomb' i mina sinnen och frågan
om varför, dyker upp i medvetandet

men om jag aldrig gav efter för
'frestelsen' och begick mitt möjliga 'brott'
hade jag då ändå kommit till insikt om
att jag frestades att begå det

behovet att få vara ödmjuk och ledsen
få ge utlopp för sorger i livet
är det ju en möjlig 'nödvändighet'
att skapa ett tillfälle att vara 'brottslig'
för att sedan även kunna be om förlåtelse

få översköljas av känslor för
att ha varit 'oförlåtligt brottslig'
i känslan av att någon ändå skall
kunna förlåta mig för att människan själv
vilken jag förgick mig emot
själv ibland 'varit där' och behövt förlåtelse