Det kändes så tufft
sa du
och inte varken kunde
eller ville jag
svika dig då

jag delade din gråt
medan du vilade
ditt trötta huvud
i min famn

plåstrade om dina sår
med värmande ord
ord som var ärligt menade
och som du sa
gjorde gott
i ditt hjärta

vi jobbade tillsammans
för att finna
en väg
ut ur det svåra -
och sakta men säkert
stod du en dag
på fast mark igen

men...
vad hände sen?

du började dra dig undan
mer och mer
kom med bortförklaringar
till varför du inte
hade tid att ses

men berättade gärna
om alla nya, "coola" människor
som kommit in
i ditt liv
alla fester och resor
du upplevt
och fler väntade

jag är glad för din skull
för det omväxlande liv
du lever
glad för att du
verkar må bra

tänker tillbaka
på alla åren
när du var så djupt nere
och grät ångesttårar
mot min axel
alla gånger du sa
att vår vänskap
skulle vara livet ut

men den tog slut
i samma stund
som du gick ut i livet igen
och inte får jag heller
något svar
på mitt

varför...