Ficktjuven. Del ett.

Det var en osedvanligt vacker dag på stranden. Jag satt i en solstol och läste tidningen medan Miriam och tvillingarna Jack och Peter var nere i vattnet och skvätte vatten på varandra. En skugga föll över tidningen och jag reagerade först inte eftersom jag trodde den skulle flytta på sig. Det gjorde den inte. Jag tänkte eller väl snarare kände att nu var det dags att verka notera den som stod bakom stolen. Således vände jag på huvudet och såg då en man i prydlig vit kostym med vit slips till. ’här på stranden’ hann jag tänka, innan han yttrade ett glatt
-En fin dag på stranden. Ändå som gjord för att sälja något…
-Jag vill inte köpa något. Det här är familjens lediga dag och dessutom på stranden. Har ni inget… sade jag innan jag blev avbruten
-…om man nu är försäljare förstås. Man skulle kunnat ta mig för en affärsman, inte sant mr Van Borstein?
-Hur kan ni veta mitt namn?
-Åh, det står på väskan i ert hotellrum.
-Har ni varit i mitt hotellrum?
-Visst inte, men det står även i liggaren på hotellet.
-Oavsett vem ni är och att ni råkar veta vad jag heter så vill jag inte köpa något av er. Jag vände tillbaka huvudet och slog upp tidningen för att visa att samtalet var slut för mitt vidkommande. Mannen sade ingenting mer och hade förmodligen gått. Tvillingarna kom till slut springande tillbaka och min dotter Miriam var dem hack i häl.
-Men har du suttit här och läst tidningen hela tiden och är ändå bara på sidan tre?
Miriam såg förebrående på mig och vände sig sedan till tvillingarna och pratade en stund med dem.
-Vill du ha något du med? Vi går och köper glass nu.
-En kall soda kunde vara gott.
-Magen, pappa, magen. Det får bli en flaska juice.
Så var de borta igen och jag återgick till tidningen. Det var miserabla nyheter, men vad kunde man göra? Nyheter var det i alla fall, om än några dagar gamla.
Dagen på stranden förflöt i lugnt tempo medan ungarna roade sig, det vill säga att tvillingarna gjorde det och att några år äldre Miriam såg efter dem.
Någon timma senare var det dags att gå tillbaka till hotellet och när vi väl kom dit hälsades vi av meddelandet att min fru Monica hade åkt till ett sjukhus i närheten för att få sin skadade tå omsedd. Hon litade inte alls på den service som hotellet höll med. En pensionerad läkare som hade egna rum samt en ung sköterska till sin hjälp som dessutom skulle föreställa vara hans sondotter.



Ficktjuven. Del två.

Vi väntade i det längsta i hotellets matsal, men när ingen Monica syntes till var det bara att äta och det gjorde vi. Det var inget fel på matlusten, Monica svävade ju inte i livsfara precis. Det skulle bli någon sorts lätt underhållning efter måltiden och när jag frågade om det var något för hela familjen så svarade kyparen att min fru inte satt vid bordet. ’För ungarna’, förtydligade jag och han lyste upp i ett leende. Vilket skulle betyda att javisst, för ungarna också. När jag druckit det heta teet och barnen fått sig sitt lystmäte av efterrätt, gick vi och satte oss bland borden framför en mindre scen. Först hördes en kvinnas röst sjunga utan musik till. Hon hade en underbar röst som svävade ut över rummet och som värvde in oss alla i sin sång. Därefter kom det in en pojke som trollade med kort och rep. Han blandade en lek och sa åt kvinnorna att blunda. Så visade han upp de fyra ässen för männen. Han stack in essen på olika ställen i leken och så uppmanade han kvinnorna att titta igen. Därpå tog han fram ett stort rött skynke som han svepte om sig själv medan han rabblade någon formel för sig själv. Det lät som om någon knäppte med fingrarna. Så föll skynket ned på scenen och av pojken syntes inte ett spår. En medhjälpare kom fram till skynket, lyfte på det och visade upp fyra äss från en kortlek man inte mera kunde se. Vi applåderade artigt åt varje nummer som förevisades före pausen då det serverades förfriskningar. Jag kände det som att det här kunde ju hålla på hur länge som helst när en ung kvinna kom fram till mikrofonen och sade att nu kom det ett enda nummer till, men det skulle bli mycket speciellt. Vi valde allesammans glass och en liten läsk var i pausen och jag kände hur magen började knorra något. En lätt trumvirvel hördes och en doft av persika uppenbarade sig. Så kom det ut en man på scenen. Det var mannen från stranden och han bar nu istället en knallröd kostym med svarta slag och ingen slips. Han stod tyst en stund framför mikrofonen och sade sedan något jag sent skulle glömma.
-Jag är här för att utföra något ni möjligen varit i närheten av att se förut, men tro mig just detta nummer kommer ni att få se för första gången ikväll och sedan aldrig glömma. Jag träffade en trevlig herre på stranden tidigare idag och jag fick hans löfte om att han skulle ställa upp här med mig ikväll. En applåd till mr Van Borstein. Applåden kom och jag visste inte på vilken fot jag skulle stå, där jag satt med ungarna omkring mig och de bara stirrade på mig. Vad skulle jag väl göra? Jag hade visst inte lovat honom någonting. Han visade upp en lapp med något som såg ut som min namnteckning på.



Ficktjuven. Del tre.

-Jag håller här i ett kontrakt signerat av min medhjälpare ikväll. Han har gått med på att vara min partner här och nu mot att han skulle få vara med om någonting absolut fantastiskt som ingen gärna annars kan drömma om att få uppleva.
Jag satt och blinkade och kunde bara inte förmå mig att resa på mig trots att han nu så tydligt vinkade åt mig att ställa mig upp. Men medan jag satt där i stolen kände jag hur en del av mig gav vika så att jag verkligen reste på mig och gick som viljelös fram mot och upp på scenen. Applåderna tystnade och det blev en stunds tystnad. Mannen gestikulerade och fick mig på så sätt att ställa mig snett framför honom och till hälften vänd även mot publiken. Han gick fram två steg och famnade mig medan han yttrade vilken ynnest det var att ha fått en sådan tjänstvillig person till sin hjälp. När han sedan tog två steg tillbaka yttrade han
-Ursäkta mig, men är det här er slips? Han höll fram en slips som såg exakt likadan ut som min med men med den skillnaden att den hade en fläck på sig. Ändå förde jag handen som automatiskt mot halsen och kände att slipsen saknades. Jag log för mig själv medan folk applåderade. Han hade tagit den då han böjde sig över mig och tackade för mitt deltagande i showen. Jag tog emot slipsen och knöt den onyo om min hals.



Ficktjuven. Del fyra.

-Ursäkta mig, men är det här er plånbok? Han höll min plånbok i handen medan jag stod där som en riktig åsna. Jag fick tillbaka den och såg honom hålla min slips i handen som han gav mig åter.
-Era skosnören verkar ha gått upp. Jag böjde mig ned för att titta samtidigt som jag höll om slipsen med fingrarna. Snörena var mycket riktigt lösa och jag kunde ha gjort mig illa om jag gått därifrån utan att knyta dem så det var vad jag gjorde. När jag var klar stod han med min skjorta i händerna och jag hann före honom.
-Ja, det är min skjorta. Jag förstår inte hur i Helvetia ni burit er åt. Men ni är skicklig det måste jag erkänna. Jag tittade inte på barnen medan jag klädde på mig igen. Jag försökte gå några steg men någonting tog emot. När jag tittade ner såg jag att jag råkat knyta ihop skosnörena på vänster sko med dem som satt på höger sko. Jag tappade fotfästet och föll. När jag vaknade satt jag i en solstol på stranden medan en skugga började att falla över mig. Jag såg upp och såg mina föräldrar stå där. Min tvillingbror Jack lekte i sanden med vår syster Monica och min mamma Miriam såg oroligt ned på mig medan pappa klädd i oklanderligt vit kostym och vit slips såg ut att se på något i vattenbrynet. Jag reste på mig och såg efter. Det var något bekant över honom. Javisst, det var pappas gode vän mr Borstein vi råkat på igår på hotellet vid inskrivningen i hotellets stora liggare. Där han skrivit på ett papper som såg viktigt ut och hade sett ut precis som något slags kontrakt.