Jag hämtas och lämnas av mitt språk med jämna mellanrum. Eller - mea Culpa - så händer det att jag lämnar språket frestad av velandets lov, småsakernas osynliga stadga, tillfälligheter och villervallan i vardagen. Homo viator fångad av stundens frestelse men som ändå håller sig på rak kurs genom Helheten. När allt och alla förbrukar sin tid och verkan så möts vi i andaktig tystnad i älskogen där ingen har äganderätt och inget skapar avlatsbrev. Långt ifrån allfarvägar … l´même & semblable … Vi fångas och drivs av outtalade löften men undviker Eden. Och just därför håller vi (ihop) … medan andra bryter ord som består.

En livslång och extravagant el-deseo-kärleksaffär som jag både drabbas av och varsamt tar hand om. Ett förhållningssätt med anor, ett privilegium. Jag styr och styrs, lockar och lockas. Ett beroendeframkallande Måste med lustfyllda undertoner som skapar för att (åter)skapas. En existensberättigande symbios som absorberar (hela) min substans. En praktfull Ambivalens! Mitt Voluspa. Min like. My sense of extended self. Mitt allt överallt. Vi smäller av för att smälta in & ihop. Och vi (väljer att?) dirigeras av ödets alla stämmor, ett partitur för alla sinnen. Vi möts för att skiljas åt a priori. Vi skiljs åt för att mötas a posteriori. I tystnaden där det klär mig att klä av mig naken. Den obändiga känslans äkthet, salighet och uthållighet som ger mig allt men lämnar ingenting. Min stödjevävnad. Mitt liv som upprätthålls genom att överskridas. Ah Simone, du visste väl det …

Även om jag (förgäves) sökte tröst och mening i andra kärlekar medan mitt språk talade till döva öron. Aldrig har jag varit något så trogen genom att vara så otrogen. Och så straffad för att bli förlåten ouppmärksamhetens synder! Och ändå så ville jag inte vara otrogen, bara utmana otrohet. Bjuda på. Kasta några pärlor till … där utanför … Blev de mätta? Jag stannade till och språket blev rädd att jag skulle stanna kvar på fel ställe i fel sammanhang.

Språket försvinner för att visa sin misstro. Det vägrar vara min bro över ljummet vatten, mitt skydd under dimliknande moln. Det vankas Omöjlighet. Jag stretar emot. Jag hämnas genom att härma lyckan. Upphäver autonomin. Behåller auran men kastar bort tiaran. Klämmer fram orden som inte ska finnas. Plagierar mina egna varit och givit. Plagierar alla de avslutade kapitlen. Genom att införa en ny rubrik, en ny ingress. För att mötas av en annan publik. En som under utsiktslösa småaktiga förevändningar överröstar mitt språk. Jag avstår från styrkan för att överskrida livet, utmana ögonblicket, driva avvikelsen till spetsen, skala av nyfikenhet, sväva runt. Tant pis! /kan inte hjälpas/

Alltid lika rädd att smärtsamt inse hur min existens förvandlas till en rapsodisk avbild av (ännu) en testostrondriven Tillfällighet. En historia om Antagonister som dras till mitt (o)väsen. Om den Ouppnåeliga som nås. Av en hantverkare utan verktyg, sans atout. En Sansculotte som kommer i (o)tid beväpnad med driftens vilja blott. Pro domo. Till en Ikon som ger liv åt Slumpens svagheter. En storslagen Utmaning för de som spanar efter allt de själva inte har. En Myt som lanseras och intensifieras av dem som sitter löst på sina kala grenar och förvränger sina motiv. En Avart som vistas på fel plats, (ut)nyttjas i fel sammanhang, (be)lägras av drifters instinkter. Den Härliga som skänker Egot dess utlösningar och sväljer Lusten. Den Godtrogna som utsätts för tyst censur av den Fåordiges torka och tankar som inte uttalas högt, begagnas av (o)vilja, sjunker ner i ett hål för att konsumeras internt och vid behov, krymper in i väntan på tillåtelse att träda fram, kväver det vackra och oändliga inom sig, sysslar med känslomässig avfallshantering, drunknar i metafysiska spekulationer, hanterar lidandet som ett intellektuellt problem, öser patetiska suckar över känslomässiga kollisioner med Slumpen. Lindra Slumpens sacro egoismo och undermålighet genom att avstå från mitt innersta? Utan sköld. I ett envig. Med Hjärtat ur själen blott. Uppträda i en sekvens full av försakelser och umbäranden? Spela birollen i mitt eget liv? Löpa linan ut? Buga inför Ögonblicket? Tacka för det som varit och beklaga det som (inte) blivit? Få smärtans odiösa applåder? Tillfälligt. Mer kan man inte bjuda på. Mer kan man inte göra mot sitt Jag. Mer kan man inte förlåta sig själv för. Och efter Otillräcklighetens crescendo ändå behålla bara det väsentliga. Pro bono. Men varför?

Det är bara hjärtat som finner ljus på paletten där alla nyanser av svart läggs upp och blandas. Och människan som alltid går i sina egna spår driven av de små skillnadernas narcissism. Lilla jag. En filmduk som visar projektion av någon annans drama. Alla biljetter sålda och det är ändå ingen som ser trots att alla har kommit.

Språket skänker förlåtelse när jag faller på birollens altare. Hjälper mig att förbli intakt, avfärda småsakernas stadga med en klackspark, att dra en avrundande lättnadens suck.

Alltid lika rädd när orden överger och lämnar mig ensam på villovägar i känslovischan. När språket uteblir för att trotsa vanans makt, bryta rutin, vägrar inställa sig förutsägbart och inom räckhåll eller kuvas av slentrian. Min största kärlek låter mig aldrig ta för givet och glömma dess enorma värde som ligger just i omöjligheten att äga, dess unika styrka som ligger i ömtålighetens balans. Fulländat men ändlöst. Fånga och fångas alltid lika tomhänt men uppfylld och berusad av glissandots gloria. För att plötsligt överge eller bli övergiven i nästa stund, i vilken stund som helst. Alltid samma veni – vidi – paff!

Det känns lika oåterkalleligt varenda gång. Ödesdigert. Osäkerhet hör till sinnena, tvivel till människan. Jag tar mig igenom mina labyrinter med bara tomheten och längtan i behåll. En behjärtad ansträngning som dånar av själens innersta skri efter mitt allt eller inget. Fångad i begränsningens groteska och våldsamma utbrott tvingas jag till reträtt. Jag förvisas till alla oskrivna blad men berövas pennan. Jag upplever det som universums orättvisa i dess grymmaste form. Blir stum och förlamad. Utan vare sig ego eller alter. Ett vanmäktigt kryp med andningsbesvär på heta öde stränder. Oh vad jag längtar efter att kasta loss, komma tillbaka till och sluta upp mig kring min Kärna.

Men jag vet hur allt är (o)möjligt bara man inte tvingar fram det. En ständig övning i att bara låta bli för att bli. Jag hålls på randen där styrkan får sin näring och hoppas på att när som helst kunna ta emot gåvan, hela världen i mina bräckliga armar och (åter)ta mitt sprudlande imperium i besittning. Att härska genom att behärskas. Återförenas. Krama bort rädslan.

Jag hoppas på en återvändo där det inte finns och inte skall finnas någon. Den livsingivande paradoxen framkallar förnimmelser som jag berusar mig på. Jag tar spjärn med lusten mot alla odds. Plötsligt mojnar Grymheten, tröttnar på att spela mig ett spratt. Språket längtar hem, tröttnar på avhållsamhet. Jag blir uppfylld av tankar som söker sig fram genom mina ord, orden som banar vägen tillbaka till mig genom mig. Makten som spränger alla fördämningar och gör att all fräckhet förvandlas till en dygd i vår långa besinningslösa återföreningsleken. Ett fyrverkeri av känslopartiklar ur själens outgrundliga depåer och jag glömmer sveket, jag struntar i misstro, jag förlåter Hennes Majestät (Des)illusion för hennes skenbara avledningsmanöver, jag rycker till för att rycka upp. Äntligen - efter allt som stundtals verkade vara övermäktiga gäckande förhoppningar och väntan på att språket skulle inställa sig - jag hittas och hittar. Jag valsar fram … uppstånden. Håller på-av-ut-ihop-fast-om-efter-igen-till-undan. Fest!

Och varje gång så upptäcker jag hur omöjligt det var förrän mitt inre lossnat och hela mitt mentala sköte gjorde sig beredd för Språkets viola d´amore. Jag öppnas som en mussla, ligger salig i vår lagun insvept i stundens transparenta sarong och varje ord glimtar inristat i huden. Jag smeker och smeks appasionato av gnistrande styrkan som växer och slingrar sig runt allt, och allt är kaprifolens doft. Varje intryck en känsla, varje känsla en emotionell tatuering, varje tatuering en erfarenhet, varje erfarenhet en vävnad av ord som väller fram. Le vécu - min seger och mitt fall. Jag sveps in i språkets sans-nuance …

Språket ekar ur min kropp och själ, min mecka. Jag skriver för att läsas (av) som ett omisskännligt signum, för att upptäcka och upptäckas. Faller pladask för att resa mig upp, upp, upp… Är inte rädd för att vara rädd. Gör mitt bästa för att handskas med mitt kall. Viftar bort alla konstgjorda komprimerade versioner av lyckan. Samlar smärtan som souveniren från karga marker där jag lyckats skörda (själv)insikter. Dyker in för att dyka upp på djupet. Jag vill beröra där jag själv berörs. Där själen berörs i den långa andevakan. Möter känslans gny i ett envig för att inte drunkna på ytan. Jag tappar och hämtar andan för att kunna ta och tas i ett svep. Vakar ömsint över mitt lilla unikum. Försvarar mitt innersta (o)väsen. Och aldrig, aldrig någonsin skulle jag välja bort språkets inferno! Vis vitalis?

Min orubbliga hängivenhet, min känsla för, min hyllning till språket är mitt livs erfarenhet. En heltäckande insikt som gör sig gällande på alla mina livsstrapatser och på alla händelsernas meridianer. Men hur djupt man än når och hur vis man än blir så är man ALLTID lika utsatt och mänsklig. Det är kanske just det som håller oss vid liv i det här livet före döden? Vis maior?

Känslan ÄR ombytlig men det hjälper inte. Människan tål och tåls, tar ofta och gärna några extra mil till. Vissa saker måste helas och vissa saker måste hanteras. Efter varje motgång tänker jag att det kanske är bra för hunden att bli sparkad när den ligger? Det gäller att inte förväxla sårad stolthet med ett uppblåst Jag. Det gäller att samla mod och ta inskränkningar för vad de är utan att självömkande väcka upp en stor vrede inom sig själv. Hitta en plats avsides när rollsättningen blir fel. För det blir den ju ibland. Och vad man än säger så är man inte alltid sin egen stav och lykta. Man tilldelas eller väljer själv en (bi)roll. Svaghet är en bra vägvisare och en pålitlig bundsförvant. Den sviker aldrig. Men det gör styrkan som inte slutit fred med svagheten. För utan svagheten är styrkan bara en (själv)konstruktion som förr eller senare faller på sin egen orimlighet. Och då står man där naken och drabbad av en självförvållad bitterhet. Man har ingenting att säga där allt och inget är sagt. Vis inertiae?

(Be)tänk att man kan få för sig att man landar (mjukt & rätt) när man egentligen går under! Eller odla djupa kunskaper i trivia där man tror att man utvecklar förnuft och känsla. Det gror inte alltid vad vi tror i ängarna under våra fötter. Vad är och var finns tryggheten som vi längtar efter? Hade den verkligen funnits inom oss då hade vi umgåtts betydligt mer med och
förlitat oss oftare på oss själva. Svaren kommer aldrig som en abbreviering levererad till vår undran blott. Men sanningen som skänker oss djupa insikter kommer alltid rekommenderat. En personlig erfarenhet omöjlig att vidarebefordra hur mycket man än vill och strävar efter.
Vi söker egentligen aldrig förrän vi söks av, vi finner aldrig det som inte finns. Det krävs mycket kurage för att ta sig ner i sina djupa förråd. En mänsklig rädsla i en tid där just tiden saknas. Pendeln som sällan svänger. Trenden som bryts bara när vi själva ingriper och vågar oss på att gå tvärs mot vardagen och våra (tvångs)föreställningar. Vi bygger ofta vår identitet och vårt liv på prestationer istället för känslan. Och köar för att konsumera och få lindring av ytliga tillfälligheter och sammankomster. Vis attractiva?

Vi kanske väljer att det inte ska finnas några val. Så ondgör vi oss över stunden, slösar bort ännu en (bråk)del av våra liv och alla våra brister och fel blir bara vår uppfinningsrikedoms bieffekter. Vi är vad vi är, var och en som en pelare av känslor. Summan av egna (fel)beräkningar. Vi är våra egna fällor. Man tar sig aldrig ur om man inte förstår hur och varför man hamnat där. Och tänk hur förväntansfulla vi är inför att bli sedda samtidigt som vi förbiser oss själva! Och låter omständigheter och slumpen axla bördan som vi själva skapat. Det räcker inte med att ha egenskaper. Man måste äga dem. Annars går vi i cirklar.

Hur ofta g(l)ömmer vi oss i denna sista desperata åtgärd genom att hålla masken som inte finns och låta oförmågan, lathet och otillräcklighet vaggas in i sina självprofetior om att hela livet är ett självreglerande axiomsystem. Smockfullt med småskurna lösningar är det egentligen. Easy come, easy go. Man äter sig aldrig mätt på halvfabrikaten. Man upptäcker att det inte räcker även om självbedrägerier hemsöker oss skickligt inslagna i sitt existensberättigande alibi och i all sin prydno. Att ta hand om sig själv är ofta ett annat ord för att smussla med sig själv, använda sig av förljugna knep. Man behöver inte stoltsera med sina brister, det räcker gott och väl om man handskas med dem. Mänskligt. Och besegla känslan och erfarenhet med ord. När handlingen blir överspelad. När manuset kryper till en harmlös sekvens. Själen, (för)bli större än petitesserna, längre än ögonblicket! Vis probandi?

”Le vrai voyageur part pour partir”
”Den sanne resenären reser för att resa”

Följer du med?



© Me and my shadow(s)