Visa åter himmel!
Ge jorden himmlen åter!
Berätta om en gryning,
som förhoppningarna bär!
Uti stadens vimmel
finns det ingenting som låter,
blott en efterdyning,
från den stunden du var här.

Din kropp när vi var nakna
är ljuvlighet att sakna.
Hoppas aldrig vakna
upp från kärleksdrömmens färd.
Tomhet som uttömmer.
Minnet aldrig glömmer
hårlockar som gömmer
dina ögon från vår värld.

Sjunger du de sånger,
som du sjöng när du var nära?
Berättar du om värmen,
som ditt inre kunde få?
Tänker du på gånger,
när vi var barnsligt kära,
och du rykte mig i ärmen,
och sen kysstes du på tå,

fast du stod på trappa?
Genom vinterkappa
ditt hjärta hördes klappa,
och jag vet att även mitt
klappade och blödde.
Trappräcket som stödde
och kärleken som födde
det som ej fick flyga fritt.

Visa åter timmar!
Ge mig timmarna tillbaka!
Spela dessa stunderna
igen och se'n igen!
Orden som jag rimmar
kan få minnena att skaka,
men ser blott få sekunderna,
och ser dig aldrig se'n.