Jag låg inför sömnen och kollade på "how I met your mother". I slutet kysstes Barney och den där andra tjejen jag aldrig verkar kunna memorera namnet på.
Jag började gråta.
Det bara kom, utan förvarning, likt snön som rasar från taken, började jag storlipa.
Jag storlipade? För en fånig serie?
Det är inte likt mig.
Men så passerade du mina tankar. Jag lade inte märke till det till en början, förens jag tänkte efter.
Och missförstå mig rätt, det var inte det att det var just du som råkade vandra i mina tankar. Nej, jag har en tendens till att bli förälskad i första gulliga kille som ser någorlunda bra ut, har någorlunda bra humor och åtminstone verkar tycka om att ta i mig. Jag vet inte om det bara är jag som är såhär eller om det bara är tabu att prata om, men jag känner såhär:

När jag har varit med en kille som jag är lite smått förtjust i, och vi kanske har sett en film, suttit sådär mysigt nära varandra och kanske till och kanske med råkat nudda varandras läppar, ja då går jag som på rosa moln i kanske 3-4 dagar, tänker inte på något annat, sitter och småler för mig själv och tänker tillbaka till just de där hundradels sekunderna då du såg sådär kärleksfullt på mig. Men sen är det över.

Har han inte hört av sig eller gjort någon som helst ansträngning för att komma i kontakt med mig igen, så är det som bortblåst.
Då kommer nästa kille in i bilden, kanske samma sak händer, men han säger andra saker och använder andra uttryck, kanske han till och med håller mig i handen.
Ja, då är det samma procedur om igen. 3-4 dagar, ungefär där går gränsen, sen har jag gått vidare.
Om då inte den här killen av någon konstig anledning faktiskt skulle höra av sig, ja då kanske det skulle gå 2 veckor då jag är fullkomligt uppslukad av all romans (som jag dessutom antagligen bara målat upp själv) sen skulle jag se mer och mer vilken jävla störig kille det här är och tappa intresset över en kväll.
Innan var jag som förblindad av att kanske bli kär, kär i kärleken som man brukar säga, för att sedan inse att jag måste göra om denna procedur säkert minst 10 gånger till innan jag hittar den där killen som faktiskt kan bli min pojkvän.
Är jag konstig? Finns det fler som jag som blir uppslukade av kärleken utan att den ens finns där?
Jag vet inte.
Men jag vet att jag älskar kärleken!
Jag är en sådan där hopplös romantiker som inte vill något annat än att ha en pojkvän som sitter halvnaken på fönsterbrädet och spelar ballader för mig, håller mig i handen och stolt berättar för sina vänner om mig.
Men jag har kommit till att bli tvungen att inse att dessa män antagligen inte finns, och om de nu skulle finnas skulle jag antagligen hitta något där med som jag skulle störa mig på.

Varför ska det vara så svårt att vara ovillkorligt kär, helt jävla uppslukad hela tiden och bara få leva i den där uppmålade romantiska världen varje dag? Varför ska det vara så svårt?

Men vad vet väl egentligen jag? Jag är bara 18 år och har än så länge bara haft 4 förhållanden varav två varade en längre period. Vad vet väl jag om kärlek?
Det jag kan säga att jag vet, det är att ingen i världen kan få mig att känna mig så unik och underbar i några få sekunder som Du…
Och Du.
Och Du.
Och Du.
Du som är det där vi kallar kärlek..