Ibland funderar jag på om vi är ett hjärta i två kroppar eller två hjärtan i en kropp. Jag tappar allt hela tiden och hittar aldrig tillbaka, men du brinner åt mig och lever åt mig och andas åt mig och bär mig nu och sen. När jag litar på dig tvekar jag, blir rädd att det är fel och att jag stupar snart, när jag litar på dig orkar jag dra in luft mellan tänderna och öppna ögonen vända mot annat än mörker. Allt förstår jag och ingenting förstår jag också när jag inte tänker för jag tror på dig min liljekonvalj dag och natt. Kärleken min är suspekt och jag fattar ingenting, den döljer allt och inget men nu låter jag enfaldig och vill stänga ögonen för att slippa möta åskådarnas blickar. De ser rakt igenom mig men vet ingenting och de är så inskränkta och kloka. Det slår slår slår. Överallt smärtar slagen och ingenstans gör ingenting ont. Jag har lärt mig hur man vänder andra kinden till och jag gör det ofta, så ofta att den snart också är utsliten och rispad. Jag har tur som har en så stark låga som brinner genom is berg diamant skört papper mig. Jag lever genom dig och underdriver rejält.