Sanningen är att jag skulle kunna älska dig på riktigt, precis sådär högt som du kanske inte förtjänar, men jag vill älska dig. Jag vill släppa taget och kasta mig i din famn och somna tryggt med näsan tryckt mot gropen i din hals. Men skräcken tar stryptag på mig och påminner mig ständigt och jämt om hur sårat och ärrat mitt hjärta är och tvingar mig att stå tillbaka och se dig leva fullt ut framför mina patetiska, fega, fula åskådarögon. Jag hatar mig själv för att jag är så rädd om mig själv att jag inte kan leva en enda millimeter och jag hatar mig själv för att utåt sett inte bry mig om vad människor tänker och tycker om mig när jag ensam på natten bryr mig tusen gånger mer och blöter ner kudden i tårar av självömkan och egenskapad förtvivlan. Jag hatar att just du kan vara svaret på alla mina flickdrömmar när du inte ens är typen som gifter sig. Du är mannen med självförtroende större än mina egensnickrade murar runt mig själv, du är mannen med tusen svärmar av människor som vill ta del av din auktoritet, intelligens och pondus. Du är mannen som skyddat mig och fått mig att tro att jag behöver dig, egentligen är det ju inte så, jag vet. Jag är en stark och självständig kvinna som kan ta världen med storm HELT ensam och bla bla bla. Jag vill inte ta världen med storm ensam, jag vill ta den med dig. Eller åtminstone vill jag att du ska ta mig, för att dra ner på klyschorna en aning. Snälla ta mig bara, hårt, nu på en gång. Så jag slipper tänka och bara kan följa med i lustens villkorslösa och djuriskt ohumana värld. Jag hatar att vara människa och jag hatar att tänka för mycket, så snälla: ta mig bara. Ta mig.