Kapitel 1


– Jag behöver inte byxor, sa jag argt. Jag gillar de jag har hemma!
– Jaja. Men om du provar det här paret så kan vi åka hem sedan!
– Okej. Jag provar väl dom här då.
– Vad bra. Du kan få en glass när vi kommer hem eftersom du har varit så snäll och provat kläder och skor i flera timmar nu!

Jag gick in i provhytten och drog för draperiet.
Byxorna var faktiskt sköna och bra! Men medan jag höll på att beundra byxorna så började det blinka. Det blinkade en, två och tre gånger innan lamporna slocknade helt. Jag försökte så snabbt som möjligt sätta på mig min kjol, men när jag hade gjort det snubblade jag och föll rakt mot spegeln. Det enda jag hann tänka var att jag nog skulle få riktigt ont. Men det blev ingen krasch eller något, utan plötsligt låg jag bara i en stor mjuk säng. Jag gnuggade mig i ögonen och reste mig upp. Bredvid mig i sängen låg min väska. Jag tyckte det var konstigt att den hade kommit med hit eftersom jag faktiskt inte hade på mig den när jag föll. Jag tog upp den och kollade om det var min för säkerhets skull. Men i väskan låg bara plånboken och en bok. Mobilen var borta! Den har nog bara trillat ur väskan, tänkte jag. Först nu tittade jag mig omkring i rummet. Det var ett stort rum. Bredvid sängen stod ett nattygsbord och i ena änden av rummet stod en jättestor bokhylla full med böcker. Det fanns en stor garderob också. Alla möbler var lite ljust rosa. Rummet såg ut att tillhöra en drottning eller en prinsessa.

Jag öppnade dörren och kikade ut. Det var ingen där, så jag gick ut ur rummet. På dörren läste jag: Prinsessan Melissa. Jag tittade ut genom ett fönster mittemot rummet och fick se en massa ovanliga djur. Det var såna djur som jag bara hade sett när jag läst fantasyböcker. En kille flög på en bevingad häst och sköt pilbåge mot en piltavla på marken och jag förstod att det var prinsen. Det såg ut som om det var en drottning och en kung där nere också. Jag såg mig omkring och upptäckte en trappa längre bort i korridoren. Jag smög bort till trappan och tassade nerför den.

Jag öppnade försiktigt en dörr och tittade in. Det var ett stort kök, men som tur var så var det ingen där så jag smög in. Jag öppnade skafferiet och såg massor av olika muffins och kakor. Skafferiet var så stort att man kunde få plats med en hel människa där. Jag valde en kaka med glasyr på och åt upp den i ett nafs. Sedan stängde jag dörren igen. Plötsligt hörde jag steg utanför köksdörren. Jag öppnade dörren till skafferiet igen och kröp in på den tomma hyllan som var längst ner. I nästa sekund flög dörren till köket upp och in kom kungen och en armé av kockar. De pratade om vad kungafamiljen skulle få till middag senare på kvällen.
– Jag skulle vilja ha oxfilé.
– Ja, ers höghet. Det ska vi ordna, sa de i kör.



Kapitel 2

När kockarna hade lagat klart oxfilén så gick en av dem ut och dukade bordet i stora salen. En annan öppnade skafferiet för att hämta en flaska vin till kungen och drottningen. Han tittade som tur var inte på nedersta hyllan så han såg mig inte. Resten av kockarna lämnade också köket. Då såg jag min chans att fly. Jag öppnade skafferidörren och gick ut. Köksdörren var öppen så jag sprang ljudlöst ut och bort till en smal korridor. I slutet av den fanns en dörr som jag öppnade och skyndade mig igenom.

När jag kom ut så stod en lång man som förmodligen var kungen där och puttade på en gunga med den lilla prinsessan sittande på. Kungen hade lite skägg och såg ut som en sådan kung man brukade se i sagoböcker. Kungen såg på mig och såg frågande ut.

– Vem är du, frågade han misstänksamt.
– Jag heter Miranda och är 13 år. Vem är du själv?
– Du är inte härifrån va? Isåfall skulle du veta att jag är Carl den fjärde. Du är inte spion va?
– Nej, nej, nej! Jag vet inte ens hur jag kom hit. Jag var i en affär och sedan helt plötsligt låg jag i prinsessans säng.
– Berätta allt.
Så jag berättade allt som hade hänt från att jag gick till affären tills de att jag låg i prinsessans säng.

Efter berättelsen hoppade prinsessan av gungan och frågade kungen:
– Kan hon få leka med mig? Hon verkar snäll.
– Det får du väl få göra!
– Jaa.
Prinsessan var jätteglad och drog med mig bort till gungan. Kungen gick iväg och jag blev kvar med prinsessan. Vi gungade och hade kul tills vi såg kungen och resten av familjen kom gående.

– Miranda. Kan du komma hit?
– Visst, svarade jag och småsprang bort till kungen.

– Detta är prins Philip, sa kungen och vände sig mot killen. Jag tittade på honom och neg det finaste jag kunde.
– Mamma, sa Philip och vände sig mot drottningen. Är det inte hon som vi skickade efter?
– Vet inte! Berätta hur du kom hit lilla vän!
Och så fick jag berätta alltihop en gång till.

– Det måste vara du, sa prinsen efter en stunds tystnad. Vi ville ju ha en tjej med magiska krafter som kunde hjälpa oss mot Ruben. Och så såg jag dig i affären och gjorde så att du trillade igenom spegeln.
– Jag har inga krafter! Och hur kunde du se mig?
– Vi kan se in i er värld med hjälp av en magisk kristallkula som vi har. Och dina krafter är hemliga! De funkar bara här.
Jag gäspade.
– Jaha, då förstår jag. Men vem är Ruben?
– Du verkar trött! Du får veta mer om Ruben och ditt uppdrag imorgon. Jag visar dig till gästrummet.

Gästrummet låg bredvid prinsens rum på övervåningen. Det var ett stort rum med ett fönster över trädgården utanför. Jag la mig i sängen och somnade med kläderna på!


Kapitel 3

Nästa morgon när jag öppnade ögonen var det inte mitt rum jag såg. Men sedan kom jag på att jag ju faktiskt inte var hemma. Jag reste mig upp och hittade en klänning med en lapp på. Det stod att jag kunde ha den om jag ville så jag tog på mig den och tassade ut i korridoren. Det fanns en dörrskyllt på dörren bredvid.

Jag öppnade dörren på glänt och kikade in. Där låg prinsen och läste en bok. Han hade en blå sidenpyjamas på sig. Jag viskade försiktigt:
– Får jag komma in?
– Kan du väl, sa Philip som om han hade märkt att jag stod där och var beredd på att jag skulle säga något.
Jag gick in och satte mig på sängkanten. Philip slutade läsa och vände sig mot mig.
– Ville du något särskilt?
– Du skulle berätta om Ruben.
– Javisst ja, det skulle jag. Ruben är pappas bror, men han blev så sur när pappa fick ärva slottet och inte han, så han tog en massa djur från oss och gjorde dem onda. Och nu har Ruben bestämt sig för att vi ska kriga om vem som ska få ha slottet. Den som vinner förtjänar slottet bäst, tycker han.
Philip tog en liten paus och fortsatte sedan.
– Och då tänkte jag på dig. Du har ju magiska krafter. Det har jag sett i den magiska kristallkulan.
– Men mina krafter fungerar ju bara här. Hur kunde du då veta?
– Jag såg att det var något speciellt med dig när jag tittade in i kristallkulan.
– Men varför är jag här, frågade jag.
– Du ska hjälpa oss mot Ruben.
– Men jag kan inte slåss!
– Du har makiska krafter som vi ska öva upp. Det kommer att gå bra.

Vi avbröts av att drottningen kom in och sa:
– Nu är det mat. Kockarna har plockat fram frukosten för länge sedan.
– Vi kommer, sa prinsen och jag samtidigt.

Efter vi hade ätit så tog Philip fram en karta.
– Här ligger slottet, sa han och pekade. Rubens hus ligger där borta, så för att komma dit behöver man gå över bron och runt eller över svarta bergen. Du ska lära dig att trolla onda djur till goda igen, så att vi får tillbaka våra djur. Då kan de vara med oss mot Ruben.


Kapitel 4

– Här har du din trollstav, sa prinsen.
– Tack, sa jag och tog emot den.
– De enda du behöver göra är att tänka det magiska som du vill att det ska hända så händer det! Ganska enkelt va?
– Jag förstår! Jag kan testa en gång.

Jag koncentrerade mig och tänkte att prinsessan skulle få en fin rosa klänning med blå blommor på och den skulle hänga i hennes garderob.
– Kom, sa jag och drog med mig prinsen upp till Melissas rum. Vi stannade utanför dörren och jag knackade på.
– Vad ska du göra där inne?
– Jag trollade dit en rosa klänning med blå blommor på, svarade jag.
– Kom in, hördes det inifrån och vi gick in.

– Hej Melissa. Får jag kolla i din garderob?
– Vad ska du göra där?
– Jag ska se om jag lyckades trolla fram en klänning åt dig.
– Okej, sa Melissa och öppnade dörren till garderoben.
Och tro det eller ej men där hängde klänningen alldeles ny och fin! Jag tog ut den och visade den för prinsessan.
– Vad fin! Den vill jag ha på mig nu. Får jag det?
– Det får du väl, sa jag.


Kapitel 5

När jag vaknade nästa morgon såg jag att kriget var i full gång. Jag klädde på mig snabbt, slet åt mig trollstaven och sprang ut.

Jag gömde mig bakom en sten. När jag satt där så tänkte jag att kungafamiljens djur skulle bli goda. Och helt plötsligt började de angripa Ruben istället. Sedan tänkte jag att Ruben skulle bli god. Det gick inte! Jag tänkte det om och om igen.
Jag tittade fram bakom stenen och ropade:
– Philip! Var är du?
Sen såg jag honom komma springande och sen kastade han sig in bakom stenen.
– Vad är det?
– Jag försökte trolla så att Ruben blir god men det går inte!
– Oj då! Jag glömde säga att man inte kunde uppfylla samma önskan mer än en gång per dag!
– Vad ska jag då göra? Jag har ju redan gjort djuren goda!
– Du får tänka. Men gör det fort! Det går inte så bra för oss.
Jag tänkte så det knakade.
– Jag vet! Utbrast jag plötsligt.

Jag tänkte min önskan och sen sa det poff och Ruben gick upp i rök.
– Vad har du gjort? Även om pappa och Ruben bråkar så gillar de ju varandra innerst inne!
– Okej, sa jag och tänkte vidare. Sen kom jag på en idé till och testade den.
– Jag önskar att Ruben kom tillbaka och att han blev SNÄLL för alltid!

Poff, sa det och sedan stod Ruben där igen. Han bad om ursäkt och frågade om de kunde dela på jobbet som kung och att han kunde få flytta in i slottet.
Det gick bra, så han blev reservkung för Carl den fjärde och flyttade in i ett gästrum i slottet.


Kapitel 6

Då var det bara ett problem kvar:
– Hur kommer jag hem?
– Du har ju trollstaven! Önska dig hem.
– Bra idé! Men först måste jag säga hejdå till alla.

Så jag gick runt och sa hejdå. Tillslut var det bara Melissa kvar.
– Hejdå Melissa!
– Hejdå, sa hon och gav mig en stor kram.

– Hejdå Philip, sa jag och gav honom en snabb kram.
– Hejdå, sa han och kramade mig tillbaka.

Jag önskade att jag var hemma och vips så var jag tillbaka i klädaffären igen. Det var fortfarande mörkt. Hur länge hade jag varit borta egentligen?

– Mamma, viskade jag ut i mörkret.
– Jaa. Jag är här!
Jag tog på mig skorna som låg kvar i mörkret och smet ut.
Plötsligt kom jag ihåg! Min mobil! Jag rotade runt i väskan och hittade den som tur var i ett av småfacken på väskan. Tillsammans med mobilen låg också trollstaven.

– Nu äter vi glass!
– Men hela varuhuset har ju strömavbrott, sa jag.
– De sa att glassen smälter eftersom de inte har någon ström till kyldisken. Så då ger de bort glassen gratis istället! Eftersom de inte kan sälja smält glass.
– Jaa!