Du hittade din väg, ditt val på oss alla tär.
Du visste vad du var, att alla höll dig kär.
Men ditt mörker var större än all kärlek var,
Ingen förstod dig, och idag finns du inte kvar.

Jag skriker i tystnad, jag vill låta det ske,
jag vill ropa min sorg, men kan bara le.
Min röst skulle skära som en rostig kniv,
bilda ärr i andra människors lyckliga liv.

Mörkret har fallit för länge sen,
solen gick ner åter med "om" och "men".
Kvar är tankar som inte kan tämjas,
sorgen är det enda jag vill ska främjas.

Tomheten omger, tystnaden vrålar.
Mitt hjärta smärtar, som punkterat av nålar.
I morgon ska jag åter skratta och le,
I morgon kommer ingen min sorg att se.

Sömnens vrå är mitt enda hem,
det är här jag skyddas, till liv och lem.
I dagens falska ljus är jag rädd och skygg.
Men i drömmarnas värld är jag ofta trygg.

Bara orden förstår min ständiga strid.
Saknaden är, den lyder inte rum och tid
Kampen är svår och förmodligen lång,
Men jag hoppas att ekot ebbar och slutar i sång.

Vi har färdats långt men står kvar vid ditt mål,
Vi kommer leva, men du har lämnat ett hål.
Jag skriver för dig och vad du än tror,
kommer jag för alltid sakna dig, min älskade bror.