Nu räcker det, här går min gräns.
Det spelar ingen roll om ni är rädda eller obehaget känns.
Så mycket har jag lyssnat och gett,
inte ens en dag sen det hände har ni bekräftat eller sett.

Nu räcker det, jag vill inte utnyttjas mer.
Det förändrar inte om jag ömmar eller hur mycket kärlek jag ger.
I min naiva enfald har jag alltid trott,
vi har samlevt, gett stöd; men i smärta har vänskap berott.

Nu räcker det, ni finns inte för mig.
Jag har stöttat och försökt - jag har aldrig sagt nej.
Ni är inte värda att ängslas, att offra ett andetag för,
min styrka bara tynar och min själ den dör.

Nu räcker det, jag vill inte, jag orkar ej.
Vad har jag gjort för att förtjäna spadtagen ni tar för att begrava mig?
Bara gener räknas, bara blod betyder,
när stödet erbjuds, och man inte skulden lyder.

Nu räcker det, gå vidare, lämna mig här.
Bara ni inte slår, förnedrar eller mina handleder skär.
Stunder av styrka har bara skänkts,
av människor som älskar, på så sätt som äkta kärlek tänkts.

Nu räcker det, jag måste förstå.
Jag vill inte mig själv skada, jag vill inte mig själv slå.
Jag hoppas innerligt att jag den framtid jag ser,
inte är så blek och så kal som den sig i denna stund ter.

Nu räcker det, mina ord når ett slut,
den lärdom jag dragit, den väg jag ser ut,
den är långt i fjärran, den är svår att se.
och ibland jag önskar att jag till Gud kunde be.