Fångad av vemodstankar
glömmer ibland bort mig för en stund
glömmer att det som är borta är borta

Under en förvirrande sekund
väcks en orimlig förhoppning
att tiden ska vridas tillbaka

Innan förnuftet har tryckt undan
det döfödda hoppet
har jag redan tagit ett steg för långt
räcker ut min hand
ropar efter något som inte längre finns

Ögonblicket är över
besinnar mig

Försöker förstå
hur jag som har så svårt att finna
tro överhuvudtaget
på nytt kunde finna hopp
i något som inte finns att hoppas på mer

Sänker min hand viskar ett tyst förlåt
till den som inte hör

Lovar mig själv
det var sista gången

förstår att det är ett löfte
som kommer brytas återigen