[INNAN]

För en gångs skull har jag svärtat ögonfransarna. Brukar undvika det i vanliga fall, då tårar är den enda lyx jag kan unna mig utan att Skulden börjar riva runt i magtrakten. Vill då helst undvika de avslöjande svarta och alltid oklädsamma strömmarna utefter kinderna. Gråt en är privat angelägenhet, även om det sker under en spårvagnstur i rusningstid en vintermorgon. Men alltså; i kväll tänker jag inte gråta.

[UNDER]

Vi somnar panna mot panna, vettskrämda hararna har vi räknat när andra räknat ner, där under ett färgsprakande inferno. Jag fryser i hjärtat, fast det säger jag inte högt. Låtsas armar kring min midja, fingrar spelande över revbenen; dem man kan ana där under blåfrusna huden. Hon värmer mina händer och vi lovar: detta skall bli ett vänligt år. Lakansvita sidorna i almanackan lyser hoppfullt i den tidiga morgontimman.

[EFTER]

Lämnar spår av tacksamhet och går ensam ut i gryningen, andas in mina nya dagar och söker likt Sibylla efter tecken, profetior och symboler. Min citronfjäril blev en koltrast, och jag måste le åt ironin.

Vinterhavre, himlavisioner i blå regnbågstoner. Vi rusar igenom landskapet, in i nästa decennium utan att vare sig hålla andan eller blinka. Chopin är som välkända rum i ett barndomshem, den trygghet jag söker. En liten fågel har slutat viska i mitt öra. Vad jag nu önskar är en blöt liten taxnos eller en pärlgrå kattunges trampdynor i mitt knä.