Avsikten var att jag skulle lägga ihop
alla mina tankar,
den senaste tidens funderingar.
På ett bra sätt beskriva fragmenten
i ord knyta ihop säcken,
säga: …

Det var här det knöt sig.
Jag läste raderna
om och om igen,
blev kvar i orden tills jag kände
en skavsårsliknande känsla.
Och hur skulle jag beskriva tårarna,
och varför?

Människan är en vek varelse
i en vacker värld,
stark i gråzoner.

Men varför idag?

En pissdag.
Det var så en avig dag beskrevs
av en för mig okänd person
när våra blickar möttes
under en bussresa,

Under mörka moln.

Det var inte det här
jag hade tänkt skriva
istället var det meningen

att…

            Jag skulle måla kyliga dagar med värme,
            vidgat den blå horisontens rödorangea sken
            till ett täcke,
            till tankar.

            Jag skulle visat hur färger flödat
            och runnit in i var vrå
            under ylle
            och dun.

            Jag skulle ha öppnat upp sidor
            visat vad vi bär närmast.

            Och jag skulle ha sagt att jag är jag,
            som på ostadiga ben letar upp
            varje isfläck,
            halkar fram en piruett
            glider vidare, leende.

Men jag ser inga händer
inte ens en annan sanning
där jag skriver samma korta mening

igen, igen…

och igen.