Om du någonsin stått ensam vid brygga tio tidigt på morgonen så förstår du vad jag talar om. Jag talar om den där känslan. Den där känslan av att något så mycket större greppar tag om dig och sakta men med enorm kraft släpar dig mot evigheten. Man blir viktlös. Man blickar ut över den grönblåa ensamheten och håller andan, håller andan för att då kanske ingen ser.
För det finns inga skuggor längre och du tittar upp mot himlen bara för att tappa balansen. Du tappar balansen.
Du vet att det kommer att hända och att det kommer att hända snabbt men du har ingen aning om vad som kommer att ske. Så står man där, ensam kvar i den gråa kylan och väntar. Det pirrar i hela kroppen och du faller framåt. Du är viktlös. Kanske kommer han att låta dig falla. Kanske kommer han att hindra fallet och låta väntan vara över. Nej. Du faller i en evighet och vaknar till slut upp i ett rum med grönblåa väggar. För du har fallit rakt in i den grönblåa ensamheten.
Väntan fortsätter men du blir aldrig otålig för du har gripits av den där känslan och allt du någonsin kan känna är doften av Syrén. Du tar ett sista andetag och låter dimman släppa.
Men jag fortsätter att trilla och jag fortsätter att treva. Jag vevar med armarna och sparkar med benen och får till slut tag om kanten. Med hela min ande och med hela min styrka häver jag mig upp ur verklighetens bassäng, ställer mig upp och försöker att skaka av mig kylan.
Nästa gång jag öppnar mina ögon befinner jag mig mitt på en stor plattform. Marken är av den vitaste, mest underbara marmor man kan tänka sig. Jag är inte längre paralyserad av kylan så jag sträcker ut mina armar och börjar sakta snurra. Runt. Runt, och så går dansen.
Men utan att kunna förstå stannar jag plötsligt. Jag tar ett djupt andetag och salen fylls av människor. Skratt och rop blandas med ljumma klagosånger och skapar tillsammans den vackraste musik som någonsin kan skapas. Ljudet ekar mot de höga stenväggarna.
Långt där borta, på andra sidan, står en man med svart överrock och hög hatt. Han står helt stilla med ryggen vänd mot mig. Utan att tänka efter tar jag ett språng rakt emot honom.
Jag springer in i otaliga människor men lyckas att väja för de flesta. Vid det här laget måste jag vara någonstans i mitteln av rummet men allt jag kan se är knän. Knän som dansar, knän som skrattar och knän som ler. Jag fortsätter att springa men till slut blir det svart. Svart. Jag faller.
Den underbart stora salen har nu bytts ut mot en korridor som verkar vara lång som evigheten, med en enda tanke i huvudet börjar jag springa.
Och jag springer, springer tills mina ben inte längre orkar bära mig. Mitt huvud känns som en stor klump betong och jag tänker att jag måste orka lite till, bara lite till.
Sakta faller jag till marken med ett stön. Jag känner att någon tar tag om mig och lyfter upp mig. För trött för att öppna ögonen och för trött för att ställa fler frågor låter jag mig bli buren.
Allt jag kan höra är tunga lugnande andetag och det tar inte lång tid innan jag somnar. I en stilla dröm kan jag skymta den grönblåa ensamheten.
Precis vid strandkanten, just på det stället där vågorna bryts som mest, inte alls särskilt långt ifrån brygga tio slår du upp dina ögon. Du ligger ned och känner hur vinden smeker varenda centimeter av din trötta kropp. Du är perfekt.