Snart, tänker jag... Snart.

Snart så tänker jag explodera in i det som är jag.

Det är inte lika hånfullt längre, tänker vi, drömmer vi.
Vi, kom precis hem från en andlig resa... eller åkte vi nånsin iväg på den?

De rycker, de griper sliter, slåss. Skriker. Sedan...

Publicering i en tidning, jag inte har råd att veta namnet på.

Telefonsamtal, fler drömmar nya vänner... och en kall känsla längs med ryggraden; det kanske inte var så enkelt ändå.

De som faktiskt åkte iväg på den där resan är på väg hem nu och i deras mail kan man läsa uppmaningar som lyder att jag \"borde hitta styrkan\".

\"Vilken?\", Bråkar jag.

Då vill de inte lyssna, då blir de sura. \"Det tänker vi inte berätta för dig förrän du skärper dig\".

\"Ha!\", ler jag föraktfullt och liksom lite överlägset.

Fast egentligen gör jag inte alls det.