Han såg ut att vara yngre än jag, men ändå redan fri från alla de konventioner jag väl borde bekämpat mer hos mig själv. Den lilla odefinierade näsan och de runda kinderna tycktes inte riktigt höra till hans ansikte, vilket för övrigt präglades av en bestämd men varm blick, och det ständigt levande draget hos mungiporna. Ja munnen hans - den liknade ett klibbigt nejonöga, en välkomnande parasit. Jag kysste den inte utan andakt. Och han böjde sig lätt bakåt i ett rodnande skratt. Jag reciterade följande lilla dröm:

Hans hår var brunt och kort med luggen klippt båge som inramade hans vackra panna. Från någon vinkel liknade han en skolflicka.

Nu talade han:

- Två av mina vänner, sa han, två av mina allra närmsta tjejkompisar närde varandras tysta drömmar i så många år, men utan att de någonsin talade med varandra. Deras drömmar riktades mot mig, men det var inte en dröm om mig egentligen, även om jag var offret eller ska vi säga den lycklige. Det var varandras strävan som mina två vänner bar. Det hela var förstås mycket vackert, men också mycket grymt.

Jag kysste honom igen.

- Offrade de dig för sin kärlek?
- Ja båda två. Så nu kan jag inte träffa någon av dem.