Det finns personer som fastnar vid näthinnan. De trasslar sig in i hjärnan, i minnet och stannar där ett tag. Kanske stannar de för evigt.

Våren började kika fram. Bladen kröp ut ur sina gömmor tillsammans med stadens invånare.
På balkonger ställdes tömda askfat ut och välfyllda kaffekoppar. Mumrik var glad som en lärka. Hon svingade sig ner på ihopknutna lakan, hennes hemmagjorda lian, från sin balkong.

Det var inte där vi träffades för första gången, det kommer senare.

Stadens busschaufför var som vanligt arg som ett bi, även om det var vår. ”Men det vet du väl att jag inte är rik som ett troll”, hojtade Mumrik när hon försökte planka. Som vanligt fick hon ta sina sprallben som färdmedel. Det fungerade visserligen utmärkt.

Det finns ord som aldrig suddas ut. Själklara viskningar i förbifarten. De få små orden som gör mig hungrig som en varg efter mer.

Våren bjöd på nya skrubbsår. Som när man var liten. Mumrik snubblade ofta. Hon stirrade hellre på moln än tråkig betong. Till sommaren tänkte hon bygga en egen luftballong. I den skulle alla som ville få åka med. Gratis så klart.

”Såpbubblerevolution”, var hennes första ord till mig. En sensommarkväll. Välfyllda uteserveringar. På mina kinder sprack små såpbubblor hon spridtig ut på gatan.

En dag var Mumrik trotsig. Busschauffören var redan försenad. Passagerarna suckade. ”Betala eller gå ut så jag kan köra!”, röt den trötte chauffören. Mumrik vägrade. Hon var sur som en citron. ”Kör eller kasta ut mig”, mumlade hon och greppade ett handtag.

Han var stark som en oxe när han bända upp hennes järngrepp. Hon skrek som en galen och sprattlade. Jag kollade nyfiket på.

Sena påtvingade soppkvällar om hösten är inget att rekommendera. Borttappade vänner. Vi försöker värma upp våra minnen med soppa. Det enda som tinas upp är en obekväm tystnad.
Inlärda fraser. ”Vad gör du nu för något? Pluggar du?”. Hade det varit för några år sedan hade vi hånskrattat åt fraserna.
Studentlägenheter, långa utbildningar, pojkvänner, förlovning, heltids jobb och fast anställning.
Hade Mumrik varit här hade hon plockat upp ett sugrör ur fickan. Med det hade hon kraftfullt blåst i sopptallriken så det skvätt över halva bordet.

Klart som sojakorvspad var aldrig hennes tankar. De gnistrade. Som tändaren hon fick låna.
Det var de sista jag fick se av henne. Ett bloss, ett leende och ett par ögon någon helt annanstans.

Vissa personer sätter sig djupare än andra, utan att behöva göra något