Pappa, du var min bästa vän
Min livskompanjon
Det var du och jag
DU OCH JAG, PAPPA
Bästa vänner för evigt
Jag kunde lite på dig
Och jag var din lilla flicka
Din enda och bästaste lilla flicka
Tillsammans var vi oslagbara
Men så började jag växa upp och umgås mer med vänner
Och du blev kär
Kär i henne
Och då, då var allt som hade med oss att göra bortblåst
Inget mer dotter och far-tjat
Det var bara ”hon, hon, hon” hela tiden

Fast det sa du aldrig
Jag fick inte vara med där
Du uteslöt mig
Mina känslor fick inte vara delaktiga
I dina val
Det var du och hon
Du, du, du och hon

Men jag då, pappa
Din lilla flicka, skör som ett tunt och trasigt papper
Varför frågade du inte mig
Varför lät du mig inte bestämma något alls
Varför lämnade du mig utan ens ett ord, en förklaring
Varför, varför, varför pappa

Och nu är det för sent
Förstår du
Allt gjorde så ont
Det tog till och med två år
Innan jag lyckades berätta det
Innan jag lyckas säga hur jävla olycklig jag varit
Och hur jävla olycklig jag är
När jag är hos dig, hos henne
Och du sa att jag inte gav dig något hopp
Att allt det som var förstört inte går att fixa
Och jag sa att det inte var hopplöst
Men kanske är det så ändå, pappa
Det kanske inte går att fixa som det har gjort med allt annat

Man kan inte spika, limma eller skruva ihop
Det förflutna
Man kan inte göra det ogjort
Det kvittar hur många gånger du säger förlåt
Det kvittar om du skriker ut det eller viskar det i mitt öra
Det kvittar vad du än gör, det kan aldrig bli som förut
Du kan inte få det vi hade tillbaka
Jag kan inte få det vi hade tillbaka

Kan du förstå, pappa, all denna smärta
Både på insidan och utsidan
Du säger att du haft ont med
Men det var inte jag som svek dig
Det var inte jag som lämnade dig
Det var inte jag som tvingade dig att bo hos någon annan
Det var inte jag som ändrade på dig
Det var du
Du, du, du
Bara du