Det tunga dunkandet i huvudet. Taktfast, slående. Tar ett andetag, ett till, och ännu ett. Abstinens har jag känt förut. Men aldrig såhär, aldrig samma svett, samma tårar eller smärta. I fosterställningens skyddande omfamning ser jag världen med nya ögon, blodsprängda ögon.Dina ögon.

Jag minns det som igår, den lätta sommarbrisen, luftens salta andetag och solens smekande strålar. Jag minns det som blott en minut passerat. Som om dagens rusande känsla finns i mitten av mitt bröst, mitt allt. Ett dis av kärlekens slöja.

Darrande händer greppar en sotig sked och tändaren. Pulvret löser sig långsamt i vattnet och det allt för välbekanta gyllengula bildas. Tung andning, stötvis, andsträngd. Jag ser framför mig sömnen, hästens under. Bomull på plats, guldet filtreras upp i pumpen. Nu är det nära.

Jag minns kvällen, just den kvällen. En långsam ritt i solnedgången och lugnet som infann sig.Jag minns hur vågorna smekte strandens khakifärgande sand och hästens hovar. Stormen var försvunnen för ögonblicket, du var allt, alpha och omega, himmel och helvete. Svarta moln är det jag minns. Och kylan. Stormen var tillbaka. Endast du, ja bara du och tanken på att rida, höll mig vid liv.

Kanylens metalliska kyla ger rysningar ned längs med ryggraden. En skräckblandat förtjusning, ett mörkt ljus i fjärran. Kanylen och pumpen förs samman under tystnad och med darrande händer, nu; snart dags. En sista ansträngning före ljuset, och mörkrets flykt. Nu för sista gången.
Jag minns dina stötande andetag, och till sist ett skrik. Glädjen och njutningens skrik, absorberat av natthimlen, och till slut en flämtning följd av en kyss. En kyss av ryttarinnan i mina drömmar. En ryttarinna med trasiga armveck.

Bältet över armbågen. Armvecket är som en nåldyna och den trötta venen är svår att hitta. En sista ansträngning. Det är allt. En. Sista. Ansträngning. Kanylen är på plats. En liten blodsdroppe fyller kanylen, och blandas med det rinnande guldet. En rysning, räddningen är nära.

Den sista ritten och en prinsessas död. Jag är hennes präst, sörjande och gravskändare.

Nu är det nära. Andningen är stötvis och ansträng. Andas in, ut, in. En sekund av tvekan... Tummen på stålet. Min älskade, en sista ritt mot mörkret.