"Inte ens tusen knivhugg kan få mig att blöda!" skrek han vildsint ut mot det omvälvande mörkret som stormlikt cirkulerade runt honom, och förväntade sig inget svar.

Men sedan hördes rösten, så kall och dödligt genomskärande att själva atmosfären vibrerade av rädsla. Varje enskilt ord ringde med en omänsklig resonans som kunde få vilket berg som helst att rämna.

"Det krävs inga knivar för att få blodet att rinna, unge man." dånade rösten. "Enbart hat och rädsla ."

Det var så drömmen tog sin början. Därefter tynade rösten långsamt bort och blev till en dov ormlik viskning i hans öra. Varje natt från och med den dagen skulle han hjälplöst drunkna till rytmen av röstens vilseledande stämma, och vakna med ett våldsamt ryck följt av ett öronbedövande skrik i gryningen. I sjutton långa år försökte han stå emot rösten, stänga den ute, men det mänskliga sinnet är blott ett transparent hölje manipulerat av de känslor som strömmar genom ens tankar, och hans tankar hade blivit djupt skärrade av drömmens återupprepande toner. Orden tog så småningom form i hans huvud, och de visioner han såg plågade och förblödde hans själ långsamt men skoningslöst ända tills att den tidlösa drömmen slutligen upplöste verklighetens ridå och övertog det lilla medvetande han fortfarande hade kvar. Världen blev färglös och förtorkad, livlös bortom all förståelse och förklaring. Hans yttre skepnad förlorade betydelse, hans hjärta upphörde att slå, och det enda som förblev var rädslan han hyste och skräcken till den olycksdigra rösten.

I drömmen såg han hur världen rämnade, splittrades i miljontals grå fragment och rev upp sömmarna till tidens slöja. Ur sprickan emanerade en översinnlig och obeskrivlig ondska, lika frostbitande kall och vass som känslan av hopplöshet inom honom. Han såg hur en mörk, utmärglad vålnad trädde igenom från en annan värld till hans egen. Luften runt honom tycktes skenbart frysa till is och blicken han fick från vålnaden bröt ner hans mod till en viljelös aska. Rösten, som gestaltat hans liv i över sjutton år, kröp nu ut från honom och talade till honom genom vålnadens lysande ögon.

”Öppna dig för mig, Ramon.” dundrade vålnaden. ”Öppna ditt sinne och släpp in mig!”

Hjälplöst gjorde Ramon som rösten manade honom att göra. Han rev ner den tunna barriären som gjorde honom till den han var, och släppte in vålnaden till sitt innersta jag.

Föreningen var fasansfullt smärtsam. Han kunde känna hur varenda nerv och muskel i hans livlösa kropp krampade och vred sig på omöjliga och diaboliska sätt han inte ens kunnat fantisera om. Alla de miljontals minnen, livsintryck och varma känslor han hållit kära under sitt liv slets hänsynslöst och rovdjurslikt ut från honom och virvlade framför hans ögon likt fallna löv fångade i en vild sommarvind innan de äntligen kastades åt sidan. Allt svartnade i det ögonblicket, och Ramons själ sjönk ner i en djup drömlös dvala.

Det tog en lång stund innan ljuset fann sin väg till Ramons kinder igen. Världen hade återfått sin färgpalett och drömmen kulminerade i ett abrupt men kontrollerat och harmoniskt uppvaknande. Ramon sträckte försiktigt på sig, testade hållbarheten och styrkan i sina leder, och klev sakta med säkert upp från sängen och spretade försiktigt på tårna där han stog på golvet.

Han hånflinade för sig själv, fast känslolöst, och nu genom en demons kristallfärgade ögon. Han såg sig omkring, och kände hur hatet inom honom kokade upp och förångade allt inom räckhåll. Hatet för livet, hatet för hela världen, var det enda som hade någon betydelse för honom nu. Världen måste dö. Det skulle han se till.