Typiskt av mig i denna kritiska stund, fan ta den. Jag hade inte sovit på 3 dygn och badkaret var lockande, en stor varm mun som ville bolla runt mig i munhålan, jag gillar dom där hålorna, keramik, gjutjärn, skitsamma, bara dom är varma, trygga. Jag låg där och funderade på fiskar...trålare....döda fiskar. I nästa ögonblick, för det var fan inte mer än så, fiskar, trålare, döda fiskar och en stor man som drog upp mig ur vattnet. Jag sluddrade på fiskiska.
-Vänta...Blurp blurp...vänta..jag skall fan lära mig att leva under vatten om det så är det sista jag gör. Va fan skall man vara här uppe för i det torra när det finns så mycket under ytan din facist.
Fascisten var min far. Han hade brutit sig in i helgedomen av torsk, sill och en och annan sjöstjärna. Vad visste han om livet under vattnet, vad visste han....inte ett skit....men han räddade livet på mig. Det var min far det. En annan gång räddade han mig från en hjärtattack. Men det har inget med fisk att göra.