Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
När livet bara vänder.


När allt bara upphör

Ibland står jag vid motorvägens början och tänker att om jag kunde, eller snarare orkade, så skulle jag ta mig härifrån. Hela min vardag går ut på att färga den mindre svart, med röda klänningar, muffinsformar och alldeles för mycket rök i mina lungor. Sitter på min balkong och önskar att jag gled omkring däribland molnen, likt fåglarna. Bekymmersfri. Jag står längst fram på sommarens festivaler och skriker till jag inte längre kan skrika mer, för i min ensamhet så vågar jag bara skrika inuti, framför en musikscen ifrågasätts jag inte. Jag drömmer om Krakows kullerstensgator, neonljus i New York och ett samlat jag. Lever oftast på natten, helst i trånga svartklubbar, med svetten rinnandes nedför kroppen och tungan i någon annans mun. Där på dansgolvet lever jag ut.

Min säng har för länge sedan slutat dofta av någon annan, jag tar aldrig med någon hem, det blir för mycket, för nära, för blottat. Jag orkar inte med mig själv, hur ska jag då orka med att vakna i min egen säng med någon som inte är du. Jag minns morgnar med skrattgropar, armarna runt varandra, fem koppar kaffe och att inte kunna slita sig ifrån varandra. Varje morgon kramade jag dig så hårt i rädsla för att du inte skulle återvända. Vi skrattade tillsammans innan dörren öppnades och gick igen. Du kom alltid tillbaka med dina skrattgropar och det yviga håret. Du kom alltid tillbaka... Nej du kom inte alltid tillbaka, dagarna blev längre och längre. Du skaffade en egen lägenhet för du behövde vara själv ibland. Varje natt nuförtiden ekar fortfarande dina ord mellan väggarna, "Jag älskar dig".

Vissa nätter följer jag ån genom staden, ser gatljusen speglas i vattenytan. Ibland tänker jag på hur mycket enklare det skulle vara om jag låg därunder. Men då slår det mig, att kanske är det så att kroppen dör men själen stannar kvar därunder och tittar upp mot himlen, och resten av tiden får man drömma om att vara en fågel. Då hoppar jag hellre från min balkong, kanske inte ens det.

Hela mitt liv stannade i dörröppningen på tredje våningen i din nya lägenhet. Det var inte meningen att jag skulle vara där, och jag vet inte varför jag gick dit. Du skulle träffa några gamla vänner, och jag skulle dricka öl i engelska parken. Men jag gick aldrig dit, utan raka vägen hem till dig. Kunde inte hejda mina steg, någonstans anade jag nog att något skulle ske, men att det skulle göra så ont, hade jag aldrig kunnat ana.

Jag älskar att baka, men gör aldrig små satser trots att jag ensam, fyller min frys, men äter aldrig av det själv. Jag skulle lika gärna kunna slänga allt och börja om med en ny sats. För jag känner mig berusad av att lyckas göra den perfekta kakan, brödet eller vad det nu är. Det är det är då jag stänger av alla tankar om dig, livet och mig själv. Kakor är mitt heroin.

Upp till min lägenhet är det nittiosex trappsteg, till din har jag aldrig haft tid att räkna, har alltid skyndat mig uppför dem, för att få se in i dina klarblå ögon. Den där gången rusade jag också uppför trapporna, alldeles för fort så jag slog hål över knäet på mina mönstrade strumpbyxor. Hade inte ens tid att känna om det gjorde ont. Din dörr brukade alltid vara olåst, bara trycka ner dörrhandtaget och kliva in, det var den då också. Jag stod där och skulle just säga något, när hela världen bara stannade där i dörröppningen. Din kropp omslingrad av någon annan. Dina läppar mot någon annans. Jag stod där paralyserad, utan ett ge ifrån mig ett enda ord. Du märkte mig inte först, men när dina ögon såg mig, så såg jag även skräcken inuti dem. Vände mig bara om och gick.

Klockan åtta stannade mitt liv, och nu satt jag med söndergråtna ögon och stirrade ner i ån. Ingenting var viktigt längre och det jag hade sett spelades upp igen, och igen och igen framför mina ögon. Och tårarna bara fortsatte. Jag vet inte hur länge jag satt där, men det kändes som ett helt liv jag grät ut. Hela min kropp skakade, och jag hatade dig just då, jag lovar att jag hatade dig. Som en dålig dokusåpa på bästa sändningstid, krossades hela min drömvärld bara på ett kort ögonblick.

När solen gick upp så gick jag hem, och drog för alla mina fönster och la mig i min säng, och stirrade upp i taket. Utan att äta eller röra på mig i flera dygn. Allt bara spelades upp igen och jag grävde mig djupare in i mig själv tills jag inte kände längre. Men som alltid, än hur hemska saker är, så kommer det en morgon, när man måste resa sig och möta livet igen. Än hur fel och avtrubbad man än blivit, så kommer den dagen. När man måste försöka pussla ihop delarna av själv, går inte det så får man dölja det med röda klänningar, muffinsformar och alldeles för mycket rök i lungorna.




Prosa (Novell) av Caroline Lundström
Läst 454 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-02-08 22:39



Bookmark and Share


    Char-Lee
Grymt bra!
2010-03-10
  > Nästa text
< Föregående

Caroline Lundström
Caroline Lundström