Något svart, kallt sveper över mig. Omfamnar mig. Förblindar mig. Sänker mig. Utrotar allt hopp och all tro.

Jag vaknar upp,
jag vet inte i vilket årtionde, på vilken plats, det ända jag känner är att marken under mig är vass likt asfalt. När jag vänder mig om ser jag något ansiktslöst, och jag kan inte utskilja vad det är. Men det närmar mig och tar ett hårt grepp om min handled.

Sedan flyttar det händerna om min hals. Bekanta händer. Kanske är det du. Min panik har ökat stegvis, men det är inte förens nu den når sin topp.

Mina lungor tar sitt sista andetag. Min kropp gör sin sista kraftansträngning. Och när jag för den sista gången öppnar ögonen är du inte ansiktislös längre utan du stirrar blint på mig. Tyst, men så du hör, får jag fram "älskar du inte mig?". Utan svar, slocknar mina ögon och ställs istället inför oändligt, evigt mörker.