Jag avskyr ögonblicken då himlen störtar ner, när vassa eggar slängs i blodtömda, kvidande hjärtan. När ondskan tar över och när de männiksor man älskars värsta sidor kommer upp till ytan. När man står inför deras hårda ord, som slår, likt rapp, och när våra hjärtan suger upp dem, som en kompress mot ett öppet sår. - För visst är det i deras våld vi är som mest sårbara.

Jag hatar när vackra toner flyter ut i svart brus, och när alla broar man baserat sina andetag på faller ner i iskallt, syretomt vakuum. När kärleken glömms, och framför allt när man glömmer hur mycket ord kan utplåna.

Men, jag älskar ögonblicket, då man inser att det finns en utväg. När hoppet om återförening kommer till kritan. Även om man kan ha svårt att förlåta och glömma. Och kanske svårast av allt, se den misär man själv orskat. Och även om det kanske inte alltid blir som förut, får man inte glömma att alla hjärtan kommer börja slå igen, alla sår läka, även om ärren från slagen och orden består.