Det sista jag vill är att vara ensam. Mitt hjärta behöver någons själ, så har det alltid varit. Det var inte för trettio månader sedan, det var först när du tog andan ur mig, genom att visa mig att din själ var precis lika söndertrasad som min egen, jag förstod att jag älskade dig. Då gick det upp för mig att din själ behövde mitt hjärta och att min själ behövde ditt. Och under månaders klistrande och tejpande så lyckades du laga mig. Du spacklade ihop groparna i mitt hjärta och du strödde magiskt stoff över min själ och jag läkte. Jag älskade dig utan gränser, ändå lämnade du mig. Du sa att det fanns fler trasiga själar där ute, du sa att det var ditt jobb.


Det kändes som att jag gick sönder igen, men så påmindes jag om allt du lärt mig. Jag kunde numera andas genom mina egna lungor, jag kunde numera stå på mina egna ben. Jag klarade att vara ensam.


Ibland undrar jag om du var en ängel.