Jag sitter en bit bort och betraktar dig i hemlighet. Du sitter, som alltid, omgiven av dina vänner vid borden inne i hörnet i cafeterian. "..och då sa jag: vem fan tror du att du är?" snappar jag upp likt en fladdermus fångar ljudvågor. Tjejerna fnissar och killarna slår sig för knäna. "Klockrent Adam, så jävla klockrent!" Själv rör du inte en min, utan sitter i en annan värld, långt borta från verkligheten.

Jag hade aldrig förstått varför du umgicks med dem, de högludda, populära. Visserligen var du den snyggaste killen på skolan, men inte var du dum och dryg, som de andra.
Du hade suttit snett framför mig under hela höstterminen och jag hade inte kunnat slita blicken från din profil. Du hade aldrig varit närvarande under lektionerna, utan bara suttit där, som om det regnat, inte brytt dig, med dina vackra profil. Jag hade aldrig kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde dig så speciell, vem som strött magiskt stoff över hela din person. Trots att vi aldrig utbytt ett ord, visste jag. Men skulle du någonsin se det själv?

En gång hade våra blickar mötts. Jag minns det så väl. Det hade varit en både psykisk och fysik explosion och all styrka hade försvunnit ur mina muskler, liksom min talförmåga. Mitt hjärta hade stannat och jag bara hade kipat efter syret du tagit ur mig. Jag hade förmodligen sett urlöjlig ut, men jag tror att det jag kunnat tolka, var ett litet leende från din sida. Jag ville att det skulle vara ett leende, så mycket, att jag intalade mig själv att det var ett. Han hade lett mot mig. Lett.Mot.MIG.

Så lyfter han huvudet. Vad tänker han göra? Han ser sig omkring, letar med blicken. Snabbt som attan, slår jag upp min bok, jag har liggandes i knät. Undra om han märkt min observation. Jag stressar igenom texten, kan för i all världen inte koncentrera mig. Plötsligt känner jag en bekant doft, som letar sig in i min glaskula. Jag sliter ögonen från orden och där står du. Mitt hjärta stannar, precis som tidigare, och syret i mina lungor försvinner på mindre än en millisekund. Allt stannar. Hela omvärlden försvinner i en suddig dimma.

Jag återfår kontrollen och väntar förskräckt på att du ska säga nått. Säg att du älskar mig. Säg att du älskar mig. Men istället möts jag av ett "Hej".

Så krossade du min glaskula, en kall vinterdag 2005, och gav mig ett andra leende.