Och när vi äntligen stannat till i vårt egna Universum, så börjar allt om från början. Väl är väll det, ropar tiden, som fortsätter att gå i en panikartad hastighet. Men vi andas fortfarande inte ut den luft som ögonblicket givit oss.
Tiden får panik och springer.

Färgen i våra ansikten förändras, och snart är vi lika blåa som allt annat.

Tiden ser sig inte om.

Och vi faller till marken igen, och igen och igen.


- Snälla Fröken UR, spring inte iväg med oss.