Rinnande mascara och utsmetad kajal,
påminner nog om en tvättbjörn när jag
går genom stan.
Staden som är så främmande, så okänd
samtidigt är den min
jag kan den utan och innan
kullersten under mina fötter
som jag har gått på så många gånger
men inatt är det inte min stad.
Mascara som rinner, tårar som faller
och cigarettrök som lämnar mina lungor
men som inte ger mig någon tröst,
fyller inte tomrummet.
Lördagsmorgon och jag går genom staden som inte
är min, med cigaretten i ena handen och skorna
i den andra
Bakom mig har jag lämnat ännu
en säng, ännu ett tidsfördriv i ett försök
att fylla hålet inom mig.
Tåtarna rinner men känner ingen ångest,
bara bedövad
och med kajal utsmetad över mitt ansikte