Kom hem efter en promenad med rimfrost i halsduken och iskalla, rosenäppliga kinder. Det var kallt, visst, men härligt. Knarrsnö och bleksol, en bleksol som verkar gå både upp och ner i söder… och som knappt orkar ta sig över åbrinken. Man får gå i skuggan fast solen står som högst. Därtill en liten vind som mötte på min väg norrut, inte stark, bara en svag rörelse, men oj vilken skillnad den gjorde! Väl påklädd, med täckbyxor och täckjacka, min estniska mönsterstickade luva och mina lettiska vantar och sköna varma skor travade jag iväg på den väl upptrampade stigen.

Först går stigen nära ån. Allt är nu fruset i den rätt breda och vanligtvis rikligt vattenförande ån. Änderna ligger stilla och spar på energi och vaknar till när någon kommer med mat. ’De här änderna är välnärda, det går ingen nöd på dem’ tänkte jag när jag passerade förbi. De såg så runda och trinda ut med sina uppburrade fjäderdräkter. Även några uppburrade duvor for runt och kuttrade.

Solen kastade långa skuggor över det rofyllda landskapet. Träden stod tysta i vila och väntade, väntade på den vår som oundvikligen kommer. Allt var klätt i skyddande, vita, tjocka vintermössor; marken, husen, grindstolparna, stenarna och buskarna, ja, varje liten rönnbärsklase och kvarhängande äpple hade sin egen lilla vita mössa. Om jag tittade noga på snövallarna och kisade lite så verkade de bestå av bulliga sommarmoln, som väntade på att stiga upp högt i luften en varm sommardag och ge oss den svalka som jag just nu har svårt att minnas att jag någonsin längtat efter.

Några skidåkare var ute i spåret på andra sidan ån, kände ett sting av avund, varför har jag inga skidor, tänkte jag. Jo, jag har men ett bindsle är trasigt och det har inte blivit av att laga eller skaffa nytt.

Stigen fortsätter genom koloniområdet. Det är ett av Sveriges äldsta koloniområden och husen, de små husen, prunkar av snickarglädje, i rött och vitt, med verandor, små torn, staket och flaggstänger, allt i en salig blandning och intagande charm. Om man väljer vägen som går på åsen ovanför ser området ut som en lilleputtstad. Nu ligger hela området i vintervila, enstaka spår vittnar om tillsynsbesök eller kanske bara om en nyfiken förbipasserande.

Jag mötte människor, en mamma som tröstade sitt barn på en pulka, en man som stannade för att byta några ord med mig, de obligatoriska hussarna och mattarna med sina älsklingar, ett ungt par som höll handen men också ett moget par som såg ut att vilja vara mycket nära varandra hela tiden, men som när de mötte mig tvingades gå efter varandra. Mannen tittade leende i backen och såg nästan skuldmedveten ut, eller var det min fantasi som for iväg?

När jag vände kunde jag se staden på avstånd, höghuset på Trumslagarbacken, Vallbybron, som leder E:18 över ån, och som när man gående passerar under den, jo man kan det, ger ifrån sig klonkanden och dunkanden från trafiken ovanför, när den passerar över fogar och skarvar.

Att gå hemåt, mot solen och utan vind, var betydligt varmare. Vantarna åkte av och jag fick lätta på blixtlåset i jackan. Jag blev nästan lite svettig, men bara nästan.

Väl hemma igen, varm, och ren i sinnet, drack jag kaffe och njöt av de sista, fådda, pepparkakorna till.