Klockan hann bli över ett innan jag kom iväg. Solen sken från en klarblå himmel och luften kändes skön mot kinderna när jag gick över garageplanen för att hämta bilen. I ryggsäcken låg vattenflaskan, den lilla termosen med kaffe, en liten smörgås, en banan och så kikaren, som alltid är med på mina utflykter. Målet var den välkända strövstigen vid Mälaren, den strövstig som jag gått så många gånger under många år. Jag kan den utan och innan, men den är lika upplevelserik varje gång. Den går genom hasselsnår och lövskog, den går in i granskogen och den följer ofta vattnet, det vatten som aldrig är långt borta, var jag än befinner mig på leden. Jag uppskattar tystnaden och ensamheten, den ger ro i själen.

Jag parkerade på det vanliga stället. När jag lämnade bilen kände jag att vinden bet lite i skinnet, drog jackan tätare om mig, men visste att jag snart skulle bli varm och få lov att lätta på den igen. Med ryggsäcken på plats och kikaren om halsen var jag snart framme vid stigen där den lämnade vägen för att fortsätta in i den glesa skogen. Det första jag fick se, på sluttningen i solskottet, var några fullt utslagna blåsippor. Jag stannade till för att se närmare på dessa naturens små konstverk. Aldrig förr har jag sett blåsippor så tidigt på året och jag fylldes av förundran. Så ljuvliga dessa små blommor är, så utsökta i sin skapelse och med en färg så intensiv och mättad! Och som vi har längtat och längtar efter tecken på att den här vintern också ska ta slut!

Förtjusningen över fyndet var total och uppfylld av blåsipporna fortsatte jag min vandring. Det var ganska tyst, enstaka mesar tutade på i grannskapet, annars hördes ingenting. Jag gick i tankar, men försökte ändå ha uppmärksamhet på stunden och nuet och på omgivningen. Övar mig på att vara uppmärksam, att vara i nuet. Det är inte så lätt, tankarna far iväg någon annanstans och så är man borta. Solen värmde när den kom åt mellan de glesa träden och buskarna och det doftade av fukt och jord, en doft som ger en föraning av vår.

Kom så fram till en solbelyst glänta. På en mossklädd sten, bland bruna fjolårslöv, svartbruna skal av ekollon och mera blåsippor, satte jag mig en stund. Solen värmde skönt mitt ansikte. De enda ljud som hördes kom från trädens susande högt uppe i kronorna, ett avlägset råmande från ett kreatur någonstans, ett tjatter från talgoxar och blåmesar och en svartmes, som drog på med sin cykelpumpsliknande ljudsekvens. Några trädgrenar knirkade mot varandra och jag bara satt där i solen, blundade, andades in luften, kände doften, tog in ljuden och bara njöt av att vara där.

Gick så småningom vidare. Stigen vek av in i skogen och det blev lite mörkare omkring mig. Sjöns glittrande vatten skymtade till ibland och trutarnas skrin hördes på avstånd. Kom så fram till en högt belägen rastplats, med utsikt över vattnet, mot slottet och kyrkan, som stack upp med sina torn och spiror över skogen på andra sidan fjärden. Vid den rastplatsen har jag suttit många gånger, i alla årstider. Där har jag sett blommande kattfot och jag har sett berget översållat med styvmorsvioler. Där har jag skådat havsörn som suttit på isen och väntat på fiskrens, som mest mer än 20 stycken örnar i en lång rad, en mäktig syn. Det är en fin rastplats. Några storskrakar guppade på vattnet och nojsade med varandra, en gräsand kom flygande lågt över vattenytan och ett par knipor blev skrämda och flög iväg i ljudet av sitt eget karaktäristiska flyktläte.

Jag vandrade vidare, passerade över en öppen äng med ett vinterstängt sommartorp, och fortsatte på stigen som följde skogskanten en bit för att sedan vika av in i skogen igen. Terrängen är varierad, mälarlandskap med lövskog och hasselbuskar, ängar och skogsdungar, barrskog, enbackar, stenblock samt stränder med ilandfluten gammal vass och bråte.

Kom så fram till nästa rastplats, det här är också högt belägen, med vid utsikt över vattnet och jag stannade till för att fika och njuta av solen och utsikten. Dröjde mig kvar en god stund, det var så skönt i solen och jag hade ingen brådska. Tänkte på att jag hade semester några dagar och att jag hade evigheter av ledig tid till mitt förfogande, kände mig rik och privilegierad.

Så småningom kom jag fram till den lilla bryggan där jag också har suttit många gånger och tittat på vattnet. Sistlidna natt var det minus tio grader, så en tunn isskorpa hade lagt sig i de innersta vikarna. Isen hade nu brutits upp och låg kvar som miljoner små glasbitar som klirrade och sjöng där de guppade, skavde och nötte, mot varandra, mot stenarna, mot bryggans fästen, hela tiden följande vågornas rytm. Satte mig en stund för att njuta, i solen som flödade, lyssnade på isens klirr och vågornas skvalp och kände mig i den stunden mycket, mycket närvarande.

Solen hade sjunkit något, men värmde fortfarande när jag så småningom strosade vidare, helt utan brådska. Studerade en myrstack som hade fått liv i solen, en annan myrstack hade fått påhälsning, undrar just av vem, spåren förskräckte. Kom fram till resterna av det gamla torpet, undrade vilka som levde sina liv där? En liten informationstavla berättade lite historia om platsen, men om människorna som bodde där fanns ingenting, ingenting om deras slit för livet, deras sorger och glädjeämnen, ingenting. Reflekterade en stund över hur mycket kunskap och erfarenhet som finns i varje människa, kunskap och erfarenhet som försvinner när hon dör, den är bara borta.

Bilen stod snällt kvar där jag ställt den, ensam nu, den hade sällskap när jag lämnade den några timmar tidigare. Strax innan jag kom fram fick jag se den, den lilla blomma som jag alltid letar efter så här års. Den är bara ett par millimeter stor, sitter som en pytteliten kvast på toppen av en bladknopp, är djupt purpurröd och utsökt i sin enkla, men fulländade form. Den är allra först ut på våren och man måste känna till den, veta var den finns och ha goda ögon för att man ska ha möjlighet att se den. Det är hasselbuskens blomma. Där sitter den, knappt synlig för blotta ögat, medan hanhängena, lustfyllt svällda och frikostigt dammande av pollen, visar upp sig för alla som vill se. Men utan denna lilla blodröda blomma skulle de exponerade hängena inte ha någonting att hämta, då skulle de damma i tomma intet, till ingen nytta, för så är det ordnat i naturen.

På hemvägen såg jag en flock sångsvanar på ett fält. Två rådjur visade sina vita akterspeglar medan de lugnt betade av ljusgrön, späd höstsådd, solen hade börjat sjunka. En vacker dag i början på mars var på väg att övergå i afton och kväll.