I brytningspunkten mellan höst och vinter, låter solen kanske för en sista gång sina strålar spela över fasaden på ett av de mäktiga stenhu-sen från förra århundradets början. Där inne kan man skymta en per-son i en av de gamla paradvåningarna, Denna person är antagligen Karlsson, därför att så står det på mässingsskylten på dörren till nämnda våning. Förnamnet börjar på H. Alltså är det troligen H. Karlsson som ränner runt där inne mellan rummen. Idag kommer H. Karlssons liv att förändras.

Kaffet skvätter hit och dit alltmedan han under sin snabba vandring genom den omfångsrika och luxuösa våningen bär runt koppen under sitt febrila letande efter sin lilla digitala almanacka. Men det är struntsamma, det får bli hushållerskans problem, tänker han, när han ser kaffedropparna falla mot golvet. Han fortsätter leta och tänker vidare att detta var väl nackdelen med 110 kvadratmeter boendeyta; att inte hitta sina tillbehör, dessa attiraljer, lika viktiga som verktygen som hänger på en hantverkares bälte. Han funderar, stannar mitt i steget på väg mot att återigen vända på alla kuddarna i skinnsoffan.

Om jag nu inte hittart almanackan snart så blir jag reducerad till blott en bifigur på det stora mötet nu på förmiddagen. Äntli-gen skulle han nämligen få bli engagerad i toppledningen på den heta och strömlinjeformade banken där han arbetade, eller som han gärna uttryckte det; min bank, min karriär. Sedan tidig morgon har han förberett sig, planerat sin powerpoint, laddat sitt ego med skarp ammunition för att genast, vid minsta misstanke om tvivel om hans person eller kompetens, kunna avlossa ett par välriktade salvor. Jag har radat sextiotimmars veckor på varandra för att komma hit, ingen liten PDA ska få stå i min väg nu, tänker han indignerat.
Aha! Balkongen. Där satt jag och flickvännen igår och drack några glas Bourgogne, en Girard om jag inte missminner mig.

Han kliver ut på balkongen med utsikt över en höstligt färgsprakande park. Han tittar bara förstrött åt det hållet, sedan vänder han snabbt blicken mot balkonggolvet och filtarna på den virkade fåtöljen, där ibland filtarnas skrymslen kanske den gömmer sig. Han sliter upp alla filtarna, snurrar sig runt i cirklar och undersöker noga golvet därunder, sorl och musik kan höras nedifrån parken, men det är som om ljuden inte riktigt når fram till honom, som om omgivningen, eller han själv, är inlindade i bomull. En tom vinflaska står och ler i trots mot honom, han rynkar på näsan, tomflaskor ska inte få finnas, detta är ingen liten hyresrätt i Botkyrka utan en paradvåning på karlaplan, bort ska den! Han tänker gå in med flaskan, för ett ögonblick funderar han på att kasta den på den vitkalkade väggen i köket i ren frustration och låta den hårt arbe-tande polska hushållerskan ta hand om förödelsen, men han lägger band på sig själv.

Han tar tag i handtaget på balkongdörren. Den rör sig inte. Handtaget känns massivt i hans hand och rör sig inte en milli-meter. Han tar i och låter sin irritation gå ut över det lilla oskyldiga handtaget. Stönande vräker han sig över den, pustande hänger han i den, tar spjärn med fötterna. Ända tills dess att han ser sin egen spe-gelbild i balkongfönstret, en skrattretande figur som med clownlika grimaser och överdriven ansträngning försöker brotta ner handtaget på balkonggolvet, bilden av denna sköna akrobatik hejdar honom.

Vad håller jag på med? Han släpper taget om dörrhandtaget och glider med en känsla av bestörtning över sitt eget beteende ner på rygg på det svala stengolvet. Där blir han liggande. Himlen lockar på hans blick, den ljusblå himlen beströdd med små moln ger intryck av obunden frihet och rymd. Stengolvet svalkar skönt mot ryggen, kyler hans sinne, dämpar hans oro. Medans ett häpet uttryck sprider sig i hans anlete, börjar tankarna försiktigt vandra fritt.

Livet kanske ska vara en serie, så lång och intensiv som möjligt, av förtroliga skratt, uppsluppna vrålgarv i goda vänner lag, blotande självironi i förtroliga samtal med själsfränder istället för ett manisk samlande av materiella symboler, symboler som blir till den yttre manifestationen av vår inre vilsenhet, vår skenbara självbild sedd distorterad av ett yttre tryck. Av andra intressen med andra motiv.

Han tar tag i stolen och sedan balkongräcket och reser sig upp, han tittar på dörren och nickar igenkännande åt det blänkande dörrhand-taget. Blicken söker sig ut mot parken. Han ser solen i nära samarbete med den ljumma vinden lekfullt spela med de få kvarvarande klöven på den stora björken i parkens mitt, tillsammans med de andra träden lyser de växelvis i milda gula och orange färger. Spridda skratt ekar mellan de över parken tornande stenhusen, deras stenornament går alltefter molnens nycker in och ut ur skuggor. Växlar i solens nästan vita sken mellan skarpt tecknad konst och mörkblått mörker, som om där var djupa hål in i husen.

I parken står en musikant och spelar gamla Garfunkel låtar vid gångvägen. Den för senhösten ovanligt varma dagen drar ut människor till parken, där de strosar runt bland lövhögarna på marken vilset försjunkna i minnen från den gångna sommaren. Han ser en vacker mörkhyad kvinna lägga av sig sin vinterrock och sätta sig ner i på en parkbänk i solen och lugnt luta sig tillbaka. En förmodad mamma med barnvagn stöter ihop med en förmodad pappa med barnvagn, de hamnar i samspråk och i samförstånd tar de av barnen de tunga kläderna så att de kan springa obehindrat över den gräsbevuxna lekparken. De ler sedan mot varandra. Musiken smeker parken. Runt trubaduren samlas folk, vintriga kläder tas av och viks över armar, en äldre herre med en lång tax tilltalar musikanten och de skrattar tillsammans över något de finner lustigt. Några grupper av människor släntrar till, några par sätter sig modigt i trots mot vad kalendern må ha att säga, ner i gräset på filtar och öppnar vinflaskor och mat. De ser en man stå blickstilla på en balkong ett par våningar upp.

Efter en stund, kanske bara en sekund, sjunker H. Karlssons in i parken, cement spricker, järnrör läggs i dagern, balkongen lösgör sig från fundamentet och svävar sakta ner mot gräset. På något vis är han bara, finns bara till, och känslan av frihet är förlösande. Insikter slår rot i hans innersta, världen skruvar på sig en aning, perspektivet förändras, det viktiga tar form och kräver sin plats. Han faller in i det som sker, han hör trubaduren skämta med den gamle med taxen, han hör barnens ljusa skratt och fnitter när de springer efter varandra. Den mörka kvinnans njutningsfyllda suck när hon vänder ansiktet mot solen. Mot hans sinnen stiger den tunga parfymen från jorden som i uråldrigt samförstånd med växter och träd präglar sin doft på alla människorna, dofter som leder till på ytan oförklarliga leenden och gör deras blickar vänliga, mjuka. När han i tankarna drar fötterna i gångvägens grus kommer han ihåg sina barndomars somrar, dessa märkliga somrar som aldrig tog slut, den med uppväxandet glömda känsla av frid som vägrat infinna sig igen. Som försvann och blev till en chimär, en bild han som vuxen slutat tro på därför att den på grund av sin svävande natur inte är lika begriplig och handfast som bolåneräntorna i bankernas skyltfönster. Men likafullt sann, lika verklig som räkningarna som breder ut sig på våra golv, finns den där; känslan av frid, gömd och glömd bakom alla våra saker i alla våra rum, alltid närvarande som en skugga som följer oss bakom våra hårt målade masker. Jag vill gå i solen, även om regnet och mörkret sköljer över mig, tänker han.
Efter vad som kunde ha varit en evighet vänder H. Karlsson sig om och tittar på sina rum genom fönstret. På bordet, ligger något vibrerande och blinkande. Det tar honom några sekunder att begripa att det är hans mobiltelefon, hans navelsträng till Arbetet, som ligger där och på ett självklart sätt påkallar hans uppmärksamhet. Ljudet från telefonen når honom som på ett stort avstånd. Den skriker ut kommandorop på ett vidsträckt slagfält, som en officer skriker ut sin order. Han ignorerar den och blir till en desertör från verkligheten, en verklighet definierad av de med andra intressen än hans egna.