En stålgrå himmel kall och rå
en butter vind
som kyler så.
En fårad film av höst och fukt
och över allt –
förmultnad lukt.

Klar.
I rött och gult,
men utan ord.
Är du flera meter ovan jord.
All världens färg mot den vita barken;
Ser du graven?
Ser du marken?

Hur var det nu som kvisten sade det?
Hur fick du budet,
lilla bladet?
Fick du höra det som liten knopp
att döden föds av tidens lopp?

Fick du veta vad som måste hända
Att livet en gång når sin ända?
Att mullen du såg
under dig
var de som levat
före dig?

Fall nu ner intill de andra.
Rättvist?
Nej.
Finns nån att klandra?
Finns någon som bestämmer ödet?
Som styr och ställer
riktningen av flödet.

En stålgrå himmel kall och rå.
Var det du som sade att det ska vara så?
Har du beslutat alla öden?
Vad vackert ser väl du i döden?



I ett blött bevis
på makt och tukt
begravs nu blad i höst och fukt.
I ett stumt bevis på orätt makt
blev det så,
som himlen sagt.