Tunn och smal det är dagens ideal.

Jag har blåmärken (men jag är i alla fall len)
dem kommer alla från mina ben.
När man tillslut nått det man strävat för,
det är då man bör (annars kanske man dör)
få hjälp för allt som man själv försakat.

Jag fattar inte vitsen med att få det man velat
och sedan lämna tillbaka det?
Det är som att ta tillbaka en julklapp
som ens lillebror blivit så glad för.

Nu är jag i alla fall där.

Jag har idealet, jag lever lyckligt.
(I alla fall i andras ögon)

Men är det värt att plåga sig själv så mycket för att
nå någonting som man ändå måste ge tillbaka?