Jag tror att jag har fallit för dig
Det fick ju inte hända, aldrig någonsin!
Du är en sådan person som är lika lätt att älska som att hata.

Du var den där killen som jag såg som en vän, som det aldrig skulle uppstå några känslor för, en kille jag inte ville ha.

Men plötsligt en dag så insåg jag vad som höll på att hända mellan oss, eller med mig. All den tiden som vi delade började jag plötsligt att uppskatta mer än någoting annat. Plötsligt så fanns du med i min tankebild och i mitt liv på ett sätt som du aldrig tidigare hade gjort. Det skrämde mig och jag skrämde mig själv.

Allting verkade bra, nästan lite för bra. Folk började se oss som ett par, eller att det i alla fall var något på gång. Utåt sätt så var jag som jag alltid brukade vara, lugn och sansad och förnekande men innerst inne så var jag lycklig, varm och en smula nervös. Du blev min oas, min plats att andas och där jag kunde vara mig själv. Du fick mig att inse vilket värde man har och vad människor betyder för en.

Det blev inte som jag trodde och ibland önskar jag så innerligt att jag inte fallit för dig. Tänk om du bara hade varit den där killen du alltid varit för mig. Varför skulle det gå ett steg längre?

Vad ville du med mig egentligen?

Nu sitter jag här och är helt totalt förvirrad, jag borde tagit chansen att berätta precis allt för dig, allt som pågår i mitt huvud.

Nu har du mitt hjärta i dina händer, vill du inte ha det, snälla ge mig det tillbaka för här går bara inte längre. Det vi har, finns det kvar?
Jag kan inte leva i ovisshet...