Jag minns fortfarande våra stunder.
Jag minns ditt leende och dina ögon...
...allldeles för mycket...

Jag vill bara bort från allt, varför ska jag alltid springa runt och sakna folk hela tiden? Kan inte allt bara stanna kvar hos mig så jag slipper sakna.

Låt mig slippa vakna med en ångest över att jag inte får vara nära det som verkligen betyder något.

Låt mig slippa låtsas att allt är så himla fantastiskt bra...

Ge mig en trygg axel att luta mig mot, en axel som inte ifrågasätter varför.
En axel som förstår att det gör ont i min själ.
En axel som inte bryr sig om i fall jag gråter eller skrattar.
En axel som vill att jag stannar och aldrig någonsin går iväg.

Ge mig något att lita på!