Att vara för mig själv
helt ensam
störde mig aldrig förrän
jag förlorade dig,
och verkligen blev ensam.

Sorgsen mor drar
ned rullgardinen och
lämnar ute verkligheten
för min skull
säger åt solskenet att gå hem.

Kanske var det minnena
utav oss och drömmarna
vi byggde upp lika lätt som vi
trädde pärlor på tunna små trådar
som höll för mina ögon
fick mig att inte kunna se
någonting så uppenbart som att
det är dig jag saknar.

Drömmarna spräcktes likt
såpbubblorna vi blåste upp tillsammans
dom nådde aldrig riktigt ända dit,
ända dit upp till himmelen.

Med inte fullt så torra läppar
som jag har haft sedan jag glömde
hur man talar så att någon hör,
kysste du oss farväl.

Men jag kan inte blåsa iväg oss
vi är inte lika såpbubblor överhuvudtaget,
gå hem mitt solsken
jag har glömt vem jag var.

Vägrar att säga du har rätt
att det inte var oro jag kände
varje natt som jag klöst mig
ut ifrån mina gula väggar
för att hitta dig igen,
vägrar säga att det var ensamheten hela tiden
som gjorde så ont.

Jag var aldrig ensam
hungern tog din plats.