Jag vet inte om det är meningen
att saknaden ska drunkna i musiken
när jag sätter på högsta volym
av skrikande killar som vi
brukade anse som några slags Gudar,
kanske är det meningen att jag
ska tappa bort allting som har
med dig att göra i ohörbara ord.

Åtminstone ge mitt huvud en lätt
blackout bara för en stund för att
slippa veta hur man känner
hur man tänker
när du är allting jag vill ha
alltid var du min bästa vän.

Hur vänder man ansiktet mot
ljusare dagar när ljuset man
förvänta sig skulle finnas där
i mörka tider, är någon helt annanstans?

Du håller inte min hand
försöker inte ens att greppa tag om
min kropp som fryser för jag är naken
när dina löften inte klär mig,
du drar inte heller pekfingret
över mina kinder och raderar
mascararänder ur världen.

Jag vet att jag förväntar mig
att saknaden av dig och oss
bara poff
ska försvinna när jag häller
ut ett hav av anledningar
av att inte sakna dig,
fast poff
gör bara ont att lyssna på
när poffet inte är mitt.



Det är svårt att inse sanningen
men det är såhär det ligger till
för varje dag som går
saknar jag dig lite mer
tänker på dig lite oftare
och det gör alltid lite ondare
när folk säger
att du har det bättre där du är nu.

Och dom ler åt mig
fast att dom älskade dig,
älskade dom dig inte lika mycket som jag gjorde.




Om du tillåter mig det här
att få det sista ordet sagt
vill jag bara att du ska veta



Jag har det (inte) bra utan dig.