Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Onåbar.

Jag ville nå innanför din hud, nå längre än någon annan, vara den du vågade möta utan att fly bort. Du var den vackraste människa jag någonsin mött, men du lät dig varken älska eller bli älskad.

Du talade ofta om döden, aldrig med rädsla i orden, mer som ett stilla konstaterande att den sista våren redan hade passerat oss.

Du var tjugofyra år, jag var lite äldre. Ibland kändes det som att du hade levt hundra år och sett allt som människan eftersträvat att se.

Jag undrade ibland vad som som hade hänt dig, som gjort dig så här, men jag ville inte fråga, för jag var rädd att du skulle fly bort och inte längre vilja veta av mig mer.

Om nätterna somnade vi alltid i armarna på varandra, tät omslingrade som ett kärlekspar, ibland grät du och bad mig att lova att aldrig lämna dig.

När vi inte var tillsammans handlade hela världen om dig, alla låtar, alla filmerna, allt. Du var mitt allt, jag liksom du hade ingen annan att ty sig åt. På den tiden skrev jag på en roman och jag lät dig alltid godkänna min texter, ibland skrattade du, ibland slog du dina nävar i bordet och utbrast ditt förakt över vad jag just skrivit. Du var sådan, med känslorna utanpå kroppen när du inte försvann in i dig själv. För när du gjorde det så var det som mest plågsamt, då ville du inte läsa mina texter, du bara låg i sängen och stirrade in i väggen, du vägrade äta, bara låg där, med mörka ringar runt dina ögon med frånvarande blick.

Ibland i det skedet så blev jag vansinnig, helt fylld av galenskap, jag ville skrika åt dig, ja och till och med slå ditt vackra ansikte till sans. Givetvis gjorde jag aldrig det, jag skulle aldrig slå någon jag älskade. Istället var jag en skuggfigur som vakade vid din sida dag in och dag ut. Jag var alltid övertygad om att denna gång skulle vara den sista gången. Efter varje gång så kom det en morgon, som du steg upp från din dvala, skådade ditt tärda ansikte i spegeln för sucka djupt, och sedan vakna till liv igen, jag levde för den stunden, för det där sällsynta leendet du gav mig när du återvänt.

Du talade ofta om döden, aldrig med rädsla i orden, mer som ett stilla konstaterande att den sista sommaren redan hade passerat oss.

Eller också är det mörkret. Jag ljög ihop en sommardag. Försökte alltid kompensera upp din nedtyngda stämma med att försöka berätta om allt vi hade att vänta framför oss, när det blev varmare ute, och man kunde gå i gräset, barfota och känna solen värma våra huvuden. Höra havet slå mot sanddynerna.

Men den där sommaren kom aldrig, det var alltid hösten som med sitt mörker genomsyrade allt, men jag försökte hålla upp vår värld, din värld så den inte skulle falla ner över dig. Men jag nådde aldrig under huden på dig, och sommaren som aldrig kom väntar jag fortfarande på.




Prosa (Novell) av Caroline Lundström
Läst 397 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2010-03-05 19:56



Bookmark and Share


  Lina Olivia
Starkt. Naket. Tungt.
Tack!
2010-03-07
  > Nästa text
< Föregående

Caroline Lundström
Caroline Lundström