I sovrummet på källarvåningen i sommarhuset
ligger pojken kravlandes i sin utmattning, i
gränstrakterna till psykos, yr & hjälplös.
Kusinen vaknar & går upp till den övriga släkten.
Pojken vet inte vad han ska göra, har ingen att gå till.
Hans mamma kommer ner med en näve mediciner
& vitaminer, men låtsas som ingenting.
Han funderar på att försöka ta sej ner till sjön
& dränka sej, men han är så matt & yr att han inte kan,
famlar efter tappad medicin på golvet, allting gungar,
& han är sjösjuk av övergivenhet.
Han hör dom däruppe, men ingen tycks sakna honom.
Det här kanske är straffet för nåt dumt jag gjort,
tänker han & försöker bara sova, men allt snurrar,
Det är Guds straff, tänker han, för allt dumt jag gjort.
Familjen och släkten sjunger nubbevisor ovanför
på verandan ... och pojken kravlar ner till sjön...